Jahapp, mer än ett år har vi levt med Coronan flåsandes i nacken. Det känns så ironiskt att ha drattat dit typ strax innan det är dags för vaccin, särskilt när vi varit så försiktiga! Men det är bevisligen så att man kan smittas ändå. Det finns två alternativ som är möjliga: antingen har jag fått det när jag handlat mat, trots munskydd och handsprit, eller så har Sune burit med sig det hem från förskolan.

Sixten fick feber natten mot måndag, och även om vi kände oss rätt okej såg vi till att testa oss – bara ifall att. Sen har vi suttit i karantän i väntan på svar. Macke har känt sig sjuk och mått räv i några dagar, men jag tycker inte att jag känt nått. Ja, lite ont i huvudet och lite ledvärk, men inget som känns ovanligt för den här kroppen som värker lite nu och då helt utan anledning. Men så kom svaren, positiva både mitt och Mackes. Jahapp. Bara hålla tummarna att det inte blir värre än så här, för då har vi klarat oss lindrigt undan jämfört med andra stackare.

Vi hade i alla fall tur med vädret…

Jag tänkte mig det här inlägget lite som ett vittnesmål från pandemiåret som passerat. Av dem finns det så klart många. En hel uppsjö historier av liv som vändes upp och ned, sattes på paus på obestämd tid. En i mängden. En tidskapsel för mig att återvända till, efteråt, när allt är över. Och påminnas om hur jävla bra man kan ha det utan en pandemi.

Min historia är nog inte unik på något vis. Vi har alla känt oss små. Oroliga. Odödliga en dag, supernojig en annan. Känt hopp och tappat detsamma.

Jag blev sjukskriven de sista veckorna av min graviditet. Det var i slutet av april förra året. För snart ett år sedan räknades inte gravida som en riskgrupp, även om jag kanske hade mina funderingar kring det. Min största farhåga var att Macke skulle bli förkyld lagom till när det skulle bli dags att föda och att jag skulle få göra det utan honom. Skräckhistorier om sådana situationer ekade från Västerbotten, som då hade hårdare restriktioner än i vår region. Vi satte oss i karantän två veckor innan beräknat födelsedatum, och har väl egentligen aldrig kommit ur den sedan dess. Tio månader nu.

Ja, vad är karantän, egentligen? Ska man vara petig innebär det väl att man inte går ut över huvud taget. För vår familj har det blivit mer någon underlig semi-karantän där man efter samvete och dagsform försöker fatta så bra beslut som möjligt utifrån den givna situationen. Och det har varit allt annat än lätt vissa gånger.

Sommaren var rätt okej. Vi kuskade runt med vår nyinköpta husvagn (tack gode Gud för den investeringen!) och höll oss på vår kant på campingarna vi besökte. Jag tror att den semestern var allra viktigast för Sune, som hade fått göra avkall på en väldigt stor del av den vardag han varit van vid. Ny familjemedlem, mindre tid på förskolan med sina kompisar, mindre aktiviteter där det riskerade att bli mycket folk. Kort sagt en inte så rolig tid för en kille som gillar att vara i farten och socialisera. Nu fick han i alla fall se något annat.

Hösten kom, och så gjorde även ökningen av smittan när folk gick tillbaka till sina jobb efter semestern. Macke som varit föräldraledig hela sommaren (hur lyxigt att vara hemma två så länge??) började också om att jobba. Då blev jag också föräldraledig ”på riktigt”. Sommarspontanitet skulle bytas mot vardagslunk, och någonstans brann fortfarande hoppet om ett normalt julfirande. Så blev det så klart inte.

Vi försökte vänja oss vid nya rekommendationer. Först rök besöken på badhuset som Sune alltid sett fram emot, sen stängdes även biblioteket som också varit ett återkommande besök varje vecka. Och varje gång en besviken kille. Frustrerad också, så klart. För vem var inte det? Det var strax före jul Sune för första gången sa att han hatar Corona. Det var första gången han använde det styrkeordet. Jag stoppade honom inte. Sen dess säger vi det lite nu och då. Man får hata Corona hemma hos oss.

Fram till nyår har jag tyckt att det ändå gått hyfsat bra att vara hemma, trots avsaknaden av allt vad socialt umgänge heter. Sporadiska promenader med någon annan mamma i samma situation. Inget kaffe, inga playdates, ingen öppen förskola, inget kyrkis. Inga besök hos mina föräldrar. Enda forumet lek med andra barn varit ”okej”, förutom utomhus, har varit på förskolan, och där har vi sett till att Sune varit de 15 timmar han har per vecka. Otroligt viktiga timmar, inte minst för honom, men även för mig. För det har börjat hinna ikapp mig nu.

Idag har jag svårt att veta skillnad på vilken dag det är, för de ser nästan likadana ut allihopa; morgon vid sju, välling och blöjbyte, havregrynsgröt, kaffe, lek med Sixten, sminka mig, lek med Sixten, klä på och söva Sixten, kaffe, hämta Sune, leka med Sune, laga lunch, leka med barnen till Sixten ska sova, kaffepaus, börja förbereda middagen, äta, plocka undan, kaffe, eventuellt nått träningspass, natta barn, se på tv, gå och sova. Och så börjar det om nästa morgon klockan sju.

Det jag märkt allra tydligast hos mig själv är att mina marginaler minskat drastiskt. Främst tålamodet. Jag har insett hur mycket det betytt för mig, det sociala utbytet med andra människor. Jag har hämtat energi där, och den källan är inte tillgänglig att ösa ur längre. Så var hämtar jag energi nu? Hos min familj så klart, och i träningen. Men också i matlagning. Det har experimenterats friskt i köket det sista halvåret. Men jag saknar den andra delen av mitt tidigare sociala liv. Ibland vill jag bara gråta för att jag längtar så mycket efter mina vänner. Men vad tjänar det till att gråta? Det finns alltid någon som har det värre.

En tanke som återkommer hos mig är hur det ska bli med dessa pandemibarn, som i stort sett aldrig sett en annan människa i sin storlek, än mindre interagerat med dem. Hur kommer det, med tanke på det, bli att skola in Sixten på förskolan till hösten? (Kommer förskolan ens vara öppen då?) Och hur har den här pandemin påverkat mig? Hur har jag mått – egentligen? Det svaret tror jag måste få vänta tills vi är ute på andra sidan, men min gissning är att livet aldrig kommer att se detsamma ut. Så mycket tid som gått förlorad som aldrig kommer tillbaka. Man är rädd om sina nära och kära, och kan av den anledningen inte träffa dem. Den normala pre pandemi-reaktionen hade varit att hålla dem hårt och nära.

Men det är inte mer synd om mig än någon annan. Och vi sitter alla i samma båt.

Fortsättning följer…

Ja, nu blev ni överraskade va! När man som bäst tror att den här bloggen sett sitt sista inlägg, kommer ett nytt som fallet från skyarna. ;) Ibland så! Nu till saken:

Jag minns hur jag kände mig efter förlossningen med Sune. Ett hopkok av känslor, ett virrvarr av glädjerus som snabbt växlade till tårar för.. ja, att mjölken i kylen var slut, eller nått annat trivialt. Glad, trött, upprymd och omtumlad. Livet hade förändrats och skulle aldrig bli detsamma igen. Annorlunda, fast på ett bra sätt.

Nått jag däremot längtade efter, mitt i allt det nya, var att få kliva upp på morgonen och känna den där känslan av.. ja, vad kallar man det, ingenting? Ni vet, när allt är så där svennigt som vanligt, så man inte ens märker det. Inga blödningar, ingen molande värk nånstans, inget bäcken som gnäller, knipövningarna mer som ett suddigt minne där nånstans i bakhuvudet. Och långsamt tog jag mig ju dit.

Samma känsla slog mig efter vi kommit hem med Sixten. Jag stod där framför spegeln på toan, påtagligt tom på framsidan, men med en hållning som fortfarande kompenserade för vikten som funnits där för bara några dagar sedan. Och det kändes så märkligt, så skevt, och inte alls som ”jag”. Jag försökte minnas hur det skulle vara, hur man skulle stå och fördela vikten. Bäckenet minde om påfrestningarna, och sa ifrån på skarpen om jag gick för långt eller för snabbt. För att inte tala om hur öm och mörbultad man i övrigt känner sig efter en förlossning. Och jag bara längtade efter att allt snart skulle vara över. Att min kropp skulle vara normal igen, så att jag kunde börja njuta fullt ut av allt. Att gå tillbaka till svenne-mode, helt enkelt.

Och vet ni, det slog mig för bara några veckor sedan att jag är där nu! Jag är där jag längtade efter att vara för åtta månader sedan. Jag känner.. ingenting, och fan vad najs det är! Kroppen är sannerligen fantastisk. Alltså, det finns säkert ligament och sånt som fortfarande vittnar om graviditeten och förlossningen, men jag känner mig precis som vanligt igen. Och det, mina vänner, är så otroligt underskattat!

Det var många år sedan jag hade drömmen för första gången. Ett folktätt torg i ett varmt land. Många kameror riktade åt alla håll, turister som vill fylla sina fotoalbum hemma med semesterminnen. Och där, mitt i trängseln, ser jag min mormor. Hon som i år varit död i tio år. Hon tittar rakt mot mig, ler finurligt och vänder sig sedan om och försvinner i vimlet.

Vid något tillfälle för bara något år sedan berättade jag för min kusin om den här drömmen. Hon stelnade, bad mig att hejda mig i beskrivningen av platsen, och fyllde sedan trevande i hålen själv. Ljust stengolv, en stor staty i mitten av torget som bär upp en… ”häst och ryttare”, avbröt hon. ”Färgglada väggar runtom torget”. Och likheterna bara fortsatte.

Jaja, konstaterade vi. Det var inte första gången vi drömmer liknande drömmar, och säkerligen inte den sista. Det är rätt längesen jag drömt samma dröm, och kanske den helt enkelt lämnat mig nu.

Ikväll skulle jag beta av ett löppass av 30 i en serie. Vårt löpband är ett modernt ett där man har en stor skärm framför sig där man springer bakom en PT. Det kan vara var som helst i världen, i stort sett. Men killen jag följer har 30 löppass i Portugal. Nåväl. Vi är ungefär halvvägs in i passet när killen svänger in på.. ja, ett torg. Och jag blir så tagen att jag nästan trillar av löpbandet. Ni vet den där känslan av att ”här har jag varit förut”? Det är alltså på pricken EXAKT det torget jag drömt om! Samma färger, samma staty, samma byggnader runt torget.

Jag skriver till min kusin och berättar. Letar fram bilder på torget från Google som jag skickar henne, och hennes reaktion är att bli lika förbluffad. Samma jävla torg! Till saken hör att varken jag eller min kusin nånsin varit i Portugal, än mindre i Lissabon.