Efter att ha löst ohälsosamma mängder med hår under väldigt lång tid, föll poletten ned att det kanske handlade om något annat än post partum-svinn. Jag dammade av vitaminburken hemma och började kombinera en multivitamin med en kapsel omega 3 varje dag. Det tog inte särskilt många veckor innan duschsilen slutade se ut som att en hamster förolyckats i den. På köpet har jag dessutom fått naglar! Ja, alltså jag har väl alltid haft naglar, men de har alltid gått av så snart de närmat sig fingertoppen i längd.

Jag var in en sväng på apoteket igår också och funderade på att köpa Silica, som är specialanpassat för hår, hud och naglar. Men priset, typ 400 spänn för en förpackning som skulle räcka två månader, avskräckte mig. Istället kollade jag innehållsförteckningen och upptäckte att min multivitamintablett innehåller allt som Silica innehåller (plus en hel del annat), utom Zink. Så då kompletterade jag med en burk zinktabletter för 80 kronor och tycker mig ha överlistat systemet. Ha! Så nu är det bara vänta någon månad och se om det ger ännu starkare naglar och ännu finare hår. :)

Filtrerad, skavanklös verklighet. Tack Snapchat för att du gör oss rynk- och bekymmersfria! 

Ibland ser jag på Sune med trött blick, efter sjuhundratrettiosjätte ”MAMMA!” i rad, och tänker: om han ändå bara var tyst en liten stund. Bara en liten. Men så hejdar jag mig och ler igenkännande åt min kavata avkomma. Gud vad han är envis! Precis som jag, en riktig tjurskalle som oftast vet bäst själv.

Nu har han hunnit bli två år. Hans personlighet blir tydligare och starkare för varje dag som passerar, och nog vet han vad han vill alltid! Ibland frustrerande när man bara vill göra nått lite smidigt och på det snabbaste sättet, men Sune insisterar på att kunna själv. Men oftast ganska skönt, tycker jag. Vi kommer få stångas i 18 år, men tack gode Gud att han har en vilja och att han har självkänsla att försöka driva den igenom och är så målmedveten! Det ska bli ett sant nöje att se vad han kan åstadkomma här i världen.

Mina föräldrar kom hit idag och hälsade på och hade fyndat uppe på vinden bland jag och min brors gamla leksaker. Bland annat en gnisslig dockvagn som rullat många mil i fantasins värld. Den blev förstås en klar favorit för Sune som älskar allt med hjul. Men det tog inte lång stund för honom att tröttna på att köra själv. Då klev han själv i vagnen och fortsatte på sjuhundratrettiosjunde”MAMMA!” Vi borde ha passerat tusen innan det var läggdags, med ett litet tillägg: ”Köra!”

2016 blev så 2017. Det är precis så sant som alla säger att man börjar upptäcka hur snabbt tiden går när man blir förälder. Det blir så uppenbart, så handfast, när ungen växer ur kläderna utan att hinna nöta på dem nämnvärt, när han plötsligt från en månad till en annan börjar utforska nya saker, ta nya ord i sin mun. Och när det plötsligt står en liten pojke framför en som gör sig förstådd, slåss, säger förlåt, bär undan sin egen tallrik, säger till när han vill gå på pottan. Ja, sånt! Tid får en annan betydelse.

2016 kommer jag att se tillbaka på som äventyrens år, och jag ämnar att fortsätta i samma tecken även framöver. Det var då jag kom tillbaka till jobbet efter en lång föräldraledighet med nya krafter och idéer som jag såg till att förverkliga. Det var då jag insåg att mitt jobb kan öppna nya dörrar, bara jag tänker lite smart. Det behöver inte vara kontorsnötning 8-17, och jag kom på att det är jag och ingen annan jag har att skylla på om det blir så. Det var ju tack vare mitt jobb som jag fick smak för fjällen och såg till att göra den där trippen till Sildut som vi pratat om i evigheter. Det är tack vare det som jag går i tankarna att ta jägarexamen, och det är ett av mina mål för 2017 att göra verklighet av.

2016 vidgade jag mina vyer, gick en superinspirerande fortbildningskurs, jobbade bort en del av min relativt färska flygrädsla, tappade de sista gravidkilona, fann yogan, blev ännu tryggare i min yrkesroll. Tittar jag framåt med ett helt år för fötterna önskar jag att jag kommer förvalta tiden väl. Fortsätta jobba på att inte lägga tid och energi på saker jag inte kan påverka och hellre fokusera på människor och saker som ger något tillbaka. Mindfulness, kan man nog sammanfatta det som. Lyssna på kroppen, tysta trollet på axeln som säger att jag inte kan, se möjligheterna när de kommer – och ta dem!

Egentligen har jag bara avlagt ett nyårslöfte i år, och det är att fira nästa nyår i underställ. Det kommer sig av den där helt urvidriga kombinationen av paltkoma och nylonstrumpor som drabbar en ungefär vid samma tidpunkt varje nyår.

Gott så! Puss å kram!