Ibland ser jag på Sune med trött blick, efter sjuhundratrettiosjätte ”MAMMA!” i rad, och tänker: om han ändå bara var tyst en liten stund. Bara en liten. Men så hejdar jag mig och ler igenkännande åt min kavata avkomma. Gud vad han är envis! Precis som jag, en riktig tjurskalle som oftast vet bäst själv.

Nu har han hunnit bli två år. Hans personlighet blir tydligare och starkare för varje dag som passerar, och nog vet han vad han vill alltid! Ibland frustrerande när man bara vill göra nått lite smidigt och på det snabbaste sättet, men Sune insisterar på att kunna själv. Men oftast ganska skönt, tycker jag. Vi kommer få stångas i 18 år, men tack gode Gud att han har en vilja och att han har självkänsla att försöka driva den igenom och är så målmedveten! Det ska bli ett sant nöje att se vad han kan åstadkomma här i världen.

Mina föräldrar kom hit idag och hälsade på och hade fyndat uppe på vinden bland jag och min brors gamla leksaker. Bland annat en gnisslig dockvagn som rullat många mil i fantasins värld. Den blev förstås en klar favorit för Sune som älskar allt med hjul. Men det tog inte lång stund för honom att tröttna på att köra själv. Då klev han själv i vagnen och fortsatte på sjuhundratrettiosjunde”MAMMA!” Vi borde ha passerat tusen innan det var läggdags, med ett litet tillägg: ”Köra!”