Jag är inte den som sparar saker. Kläder åker i soporna eller till någon insamling samma sekund som jag tröttnat på dem. De ytterst få sakerna som finns kvar från min barndom eller ungdom är tack vare att de legat på förvaring hos mina föräldrar. De grejer jag själv släpat på sedan jag flyttade hemifrån har blivit färre och färre mellan alla gånger vi flyttat i Arjeplog sedan dess. Men det finns en handfull saker som jag inte kunnat göra mig av med, ett konstigt urval prylar som egentligen inte följer någon röd tråd; ett tårtfat, några presenter från mitt dop, ett halsband som mamma hade när hon var ung. Ja, och några andra saker. Jag lägger liksom inte värde vid prylar på det sättet, utan minns hellre det förgångna på andra vis. 

Idag när jag städade en låda på övervåningen fann jag en relik från tonåren som fått hänga med, trots att den på något vis varit en liten sorglig påminnelse om hur det kunde vara ibland. Ett obrutet kompishjärta, eller ett man kunde dela med sin kille. Mitt är helt och har alltid varit det, och av någon anledning har jag haft så svårt att skiljas från det. Precis som att jag sparat det till rätt person, det är i alla fall så jag väljer att se det. Så när jag såg det i asken, grånat och fult av tidens tand, funderade jag inte jättelänge på vad jag skulle göra med det. Jag ska putsa upp det, bryta itu det och skicka den andra halvan till min bästa vän. 

Saker man sparar fastän man inte vet varför kanske bara behöver ”ligga till sig” lite. Sådär en 17-18 år. 

Så heter den här yoga-positionen. I jakt på en smidigare kropp med mindre ryggont har jag börjat känna mig för lite med yoga, och jag gillar det betydligt mer än jag trodde att jag skulle! Kul att bli positivt överrraskad. Jag laddade helt sonika hem en app med en yogainstruktör som kör olika långa program med olika fokus, den heter Yoga studio och jag kan varmt rekommendera den för nybörjare som inte har en uppsjö av yogalektioner att välja mellan där man bor. 

På bara några veckor har jag blivit mycket mjukare i hela kroppen och det onda i svanken har försvunnit! Jag verkligen älskar när man kan bli friskare av att röra på sig istället för att äta värktabletter. 

Nya träningstights har jag också. :)

Bihålor. Vilket jävla påhitt! Ligger fortfarande i sängen trots att klockan är långt efter lunch, och jag tänker fan inte kliva upp på hela dagen. Jag gjorde en kraftansträngning i morse, det får räcka! Klädde på mig, klädde på Sune, lämnade på dagis, åkte på jobbet. Men när jag suttit där en stund med värk från överkäken och upp till hårfästet, varm och klibbig, fick jag bara inse att jag skulle göra lika mycket nytta på jobbet idag som hemma i sängen. 

Ibland måste man bara få ge upp. Jag är inte sjuk särskilt ofta, men när jag blir det så är det bihålorna som spökar i nio fall av tio. Har tänkt länge att jag borde söka hjälp för det, men då blir man frisk nån dag senare och glömmer hur illa det faktiskt kan bli. Hinner inte ens bli snorig så blir det tätt, och när det väl blivit tätt blir det inte särskilt roligt. Knaprar Rinexin men gillar inte biverkningarna som följer med det.. 

Jaja. Det kunde ha varit värre! Snart på benen igen. Snart. 

Det finns så mycket man inte vet eller är osäker på här i livet, så det gäller att verkligen njuta av stunderna när man verkligen är säker på sin sak. När man vågar tacka nej trots att tusentals andra hade tackat ja, för att det var någon annans dröm – inte din.

Ju äldre jag blir desto mindre behöver jag fundera över södra Sverige. På tåget ned till Kalmar förra veckan kände jag var enda mil i kroppen. För varje tågbyte tittade folk lite djupare i sina böcker, vagnarna föreföll tomma, trots att alla platser var upptagna. Jag hör inte hemma där, varken då, nu eller sen. Kul att vara på kurs, spännande att se något annat ibland. Men skulle det där kunna vara mitt hem? Det finns ett enkelt svar på den frågan och det är Nej. Stockholm lämnar alltid en besk och fadd eftersmak, hur roligt jag än kan ha haft. Stressen, det opersonliga. Man brukar ju säga att Norrland är kallt och kargt, men det är inget jämfört med hur ensam man kan känna sig i en tunnelbanevagn till bristningsgränsen fullpackad med människor som blir nervösa av blotta tanken på ögonkontakt eller något som helst bekräftande av varandras existens.

Det är inte jag, har aldrig varit jag och kommer aldrig att bli det heller.

Jag tackade nej till en chans att göra karriär i Stockholm för fem år sedan. Jag blev dumförklarad av många i samma bransch. ”Förstår du vad du tackar nej till?” Med facit i hand var det det mognaste beslutet jag fattat i hela mitt liv, och kanske kände jag mig själv bättre än vad jag trodde att jag gjorde. Chansen jag fick var en fantastisk möjlighet och hade säkerligen kunnat bli hur bra som helst. Om det hade varit min dröm, men det var det inte. Det var någon annans.