Året är 1954. På Skellefteå lasarett ser Margot Wallström ljuset för första gången, och bara några månader tidigare får södra delarna av Sverige ta del av den första totala solförmörkelsen på 72 år. Ungefär vid samma tid beslutar riksdagen att avskaffa motboken, och i september går en förstagångsväljare till vallokalen i Kalix och röstar rött.

 På torget utanför gallerian är det liv och rörelse. Människor skyndar mot olika mål, medan andra lapar eftermiddagssol intill promenadstråket. ”Trygghet och solidaritet!” ropar en ensam ballong, en annan lovar jobb och nya möjligheter. Men egentligen spelar budskapen ingen roll. I alla fall inte för mannen på rullatorn som redan bestämt sig. Han är dryga 75 år, för dagen klädd i beiga manchesterbyxor och en grovstickad tröja i matchande nyans. Han har tagit paus från ingenting och röker stillsamt sin femte cigarett för dagen. Hela tiden är det olika saker som fångar hans uppmärksamhet, men han återkommer alltid till den röda friggeboden. Lustigt fenomen tycker han, rättar till en silvergrå lock och drar ett djupt halsbloss.
–Jag har varit och druckit kaffe i valstugan. Det var någon ny kommunpolitiker där som jag aldrig träffat. En trevlig man.
Den röda stugan ter sig malplacerad där den står. Som den enda i sitt slag i samhället väcker den uppmärksamhet i sin tysthet. Människor som går här varje dag kastar nyfikna blickar mot en mindre folksamling som diskuterar politik. Om än bara så pass länge att man kan undgå att verka intresserad. För det finns inte tid till att stanna. Och kanske har man redan bestämt sig. Och är valet något annat än rött så går man omvägar.  

 Mannen på rullatorn tänker inte på något särskilt där han sitter och spanar. Eller, bortsett från att han kanske borde skaffa sig en sådan där registreringsskylt till sitt fyrhjuliga fordon som man kan se på barnvagnar nu för tiden.
–Det skulle stå Allan med stora bokstäver. Kanske de fyra sista siffrorna i personnumret också. Inte de sex första, då fattar ju alla hur gammal man är.

För 56 år sedan var Allan ung. Hans föräldrar var arbetare, precis som han själv skulle bli. Valet var enkelt då, man röstade som mamma och pappa. Och valet är enkelt nu. En pensionerad elektriker röstar rött, menar han. Det enda självklara och så har det alltid varit. Han stegar iväg mot kaféet där han brukar sitta med sina gubbar. Rör sig långsamt men säkert och använder avsedd askkopp för sin fimp.

14 riksdagsval har passerat sedan Allans första röst på Socialdemokraterna. Om tretton dagar är han tillbaka i vallokalen där allt en gång började, och på lappen kommer krysset att hamna på samma ställe som alltid.

Sofie Abrahamsson