Det var en ljus och vacker dag i fredags, precis som jag hade förväntat mig. Solen sken på gulnande löv och luften andades höst. När jag tänker efter kunde ingen årstid ha gjort min mormor bättre rättvisa än just hösten. Det var hennes tid. Ett barn av naturen i sitt rätta element.

Begravningen är över nu, men för mig har det just börjat. Hur ska jag någonsin kunna förlika mig med tanken på att du inte vandrar denna jord med mig längre? Det finns en blockad i mitt sinne som förbjuder sådana befängda tankar. Mitt hjärta blöder när jag tänker på att du lämnade morfar ensam bakom dig. Dubbel sorg. Det är tomt. Så tomt.