Min spark har stått bortglömd på mamma och pappas vind i säkert 10 år. Det var här om dagen det slog mig att man kanske skulle frakta hit den och börja använda den, och snäll pappa som jag har så tog han med den förra helgen. Till min stora glädje har det blivit rätt bra sparkföre och jag har redan nu avverkat säkert en mil på medarna.

En tanke slog mig där jag sparkade efter kyrkholmen i Arjeplog. Det var en kulen kväll och snön föll i tunga lapphandskar. Kanske inte det mest optimala vädret att bege sig ut i, men min bok behövdes återställas till biblioteket och jag behövde friskluft.

Där jag kämpar mig fram i fem centimeter nysnö möter jag en annan sparkist (eller sparkare kanske). Helt i samförstånd tittar vi på varandra, konstaterar att sparkföret har varit bättre – utan att säga något passerar vi varandra och fortsätter mot våra mål. Här i Norrbotten är sparkar en vanlig företeelse, men jag vet att biltestarna som kommer hit från hela världen tittar både en och två gånger och undrar vad det är för underligt fordon. Vad jag tyckte var så komiskt med sparksituationen var att det var så naturligt. Här har man sparkat i flera hundra år, och kommer förmodligen att fortsätta sparka i flera århundraden. Så länge det finns snö.