Jag har ju helt glömt bort att tala om att jag börjat om med gymmet igen. Jag är fyra veckor in i träningen och tycker mig redan kunna se små, men ack så uppmuntrande resultat. Inte minst på min annars så dåliga rygg. Det är lustigt det där. Så snart jag börjar lyfta vikter försvinner problemen.

Så varför sluta, vore ju en legitim fråga i det här fallet. Tja. Livet kom emellan. Sommar, flytt, renovering, stukad fot och miljoner andra dåliga ursäkter. Nu är jag i alla fall tillbaka igen och det känns kanon.

Gjorde mig nyss ett efter-gym-fika. Stekt äpple kryddat med kanel och kardemumma. Till det två-tre matskedar keso. Borde gå hem hos alla som gillar äppelpaj. :)

Slängde ihop en spännande kycklingsallad till lunch. Kul med något annat än gurka och tomat som omväxling.

3 dl kokt dinkel. (Måste blötläggas åtta timmar innan kokning)
2 kycklingfiléer
Ett paket fetaost
En fjärdedel av en halvstor vattenmelon
En påse bladspenat
Ett granatäpple
Rostade solroskärnor

Blötlägg och koka dinkeln. Kan med fördel göras dagen före. Strimla kycklingen och stek den. Krydda. Jag tog spiskummin, salt och nymald peppar. Tärna vattenmelonen och fetaosten, banka ur kärnorna ur granatäpplet. Blanda alla ingredienser i en skål, toppa med rostade solroskärnor och kyckling.

Mums!

För någon dag sedan kom Macke hem med en juicepress han fyndat på Ica. Eller, en råsaftscentrifug är väl den korrekta benämningen. Efter det har vi testat en rad olika juicer, och idag gjorde jag en med dessa ingredienser:

2 äpplen
1 päron
En bit ingefära
Två matskedar citronjuice

Till det åt jag en havregryn- och quinoagröt med kanel och russin och en banan på sidan av. Bra frulle! Jättegott och jättenyttigt!

Det började egentligen förra hösten. Vi hade en månads semesterresa bokad med start i november. Ingen sommarsemester alltså. Mycket jobb, mycket ansvar, högt tempo – precis som jag vill ha det. Sommaren gick mot höst och min kropp började bete sig underligt. Jag glömde saker, sov dåligt, spände mig konstant och gick hela tiden omkring med en obehagskänsla i bröstkorgen. Väntade katastrofer runt varje hörn. Och så kom knölen. Den där i halsgropen som inte gick svälja ned. Jag blev ännu mer ängslig, sov ännu sämre och började bli en människa jag inte kände igen. Någon jag inte tyckte om. Stress sa läkaren. ”Hitta ett sätt att stressa av, annars kommer det här att gå illa.” Men jag kände mig ju inte särskilt stressad.

Som av en händelse snubblade jag över en app som hette Relax. Passande va? En snubbe som läser hokuspokus i öronen på en, med extremt sövande tonläge på rösten. Tjänar säkert bra stålar på vilsna själar som mig. Ännu en hycklare, tänkte jag. Men med läkarens förmaningar färska i minnet, och med en växande klumpkänsla i halsen – jag välkomnade nog det mesta som skulle kunna ha någon typ av effekt. Vilken som helst. Vad som helst.

Första försöket. Fel tidpunkt på dagen, många störande ting runtom – bland annat en kelsjuk katt. Nä, det var nog inget för mig. Men vid andra försöket ett tag senare hände något som jag inte hade upplevt på väldigt länge. Jag slappnade av. Helt och hållet. Det var som att hela jag bara bestod av mitten av mitt huvud och inget annat. Kroppen bara låg där, men jag kände den inte. Ett tillstånd som var så nytt för mig att jag ville gråta. Som ett smultronställe man minns sedan barnsben, som fallit i glömska och återses efter lång tid. Välbekant och tryggt.

Jag höll på så ett tag. Gav mig själv 30 minuter varje dag. En stund helt med mig själv. Sedan kom semestern och klumpen i halsen lämnade jag hemma. Jag kom tillbaka som en utvilad och mer fokuserad person.

Idag började jag investera tid i mig själv igen, nästan ett år sedan sist. Kände hur svårt det var, hur jag egentligen inte ville slappna av, hur hela mitt medvetande stretade emot. Men det var också första försöket. Jag tar misslyckandet med ro.

I morgon går det säkert bättre.

Ryggläget som det ser ut idag; lite muskler, mycket fyllning. ;) Tänk om jag bara hade disciplinen att ändra mina mat(o)vanor litegrann så att slitet från träningen kunde få synas. Jag har dock extremt svårt att tänka mig en diet som helt och hållet plockar bort det goda i livet. Eller en diet över huvud taget…

Har på tal om träningen länge funderat på att köra Fitnessfighten, ett X antal veckors intensiv träning med ett kostprogram. Skulle kanske vara precis vad jag behöver, men med semester och flytt i antågande får nog fitnessfightandet vackert stå tillbaka. Men ett benpass innan jag kliver på tåget 16.00 borde ju hinnas med, inte sant?

Sa jag förresten att jag hade riktigt trevligt på Nattivalen? Nu är det ett helt år till nästa gång. Förhoppningsvis slipper jag jobba då, jag har varit i tjänst de senaste tre åren just denna helg.

Gissa om det var skönt att styrketräna igen! Trots att jag dragit på mig en förkylning. Men, man kan ju inte få allt här i världen. Jag kommer att ha sådan brutal träningsvärk om några dagar…

Dagen avslutade jag med ett gäng sköningar och en kort roadtrip upp på ett berg som heter Akkanålke utanför Arvidsjaur. Midnattssol och magisk utsikt – Norrland när det är som allra bäst.

Det gäller att inte låta sig nedslås när det lutar uppför. Mina smalben har börjat spöka igen. Ja, ni kommer kanske ihåg att jag knappt kunde springa på hela förra sommaren när insidan av mina smalben värkte något så kopiöst – det har kommit tillbaka. Man kan verkligen bli deppad för mindre, speciellt nu när jag precis kunnat börja springa igen efter problemen med fotleden.

Jag skulle kunna lägga mig ned och ge upp, men hur skulle det se ut? Istället fick det bli träningscykel och trappmaskin på gymmet (lika förbannat varmt den här gången också…) Inte hälften så roligt som att löpa, men det är ju resultatet jag är ute efter. Jag kände dessutom en liten längtan efter vikterna igen, så i morgon tänker jag köra axlar/bröst och mage. Whoop whoop!

Blev först löpning hem till mamma och pappa. Dom skulle bjuda på middag, och eftersom jag känner mig själv lite för bra vet jag att om jag hade kört bil dit skulle jag ha kunnat se i stjärnorna efter den löprundan, så det fick helt enkelt bli en kort tur på 2 kilometer med högt tempo. Eller, högre än vad det brukar vara åtminstone. Man ska ju komma ihåg att jag nyss börjat om från noll igen. :)

Efter middagen kikade solen fram, så då tog jag en omväg på vägen hem. Blev ganska precis 5 km, den här gången i lugnare tempo; 2,5 km löpning, resten promenad.

Sakta men säkert. :)

Över 25 kilometer har jag motionerat den här veckan plus söndag, och än är det bara tisdag. Fick en sådan kick av att foten verkar hålla för att springa igen, så jag tänkte att det är bäst att passa på. Ja, plus att jag känner att jag börjar vara ur form. Dumt att gymma en hel vinter för att helt och hållet vila bort resultatet.

Ikväll blev det totalt 7,5 kilometer, varav 6 av dem blev löpning. Det trodde jag aldrig att jag skulle orka så här när det gått över en månad sedan jag sprang senast. Kul överraskning! Älskar när jag kommer in i den där lunken då det känns som att jag skulle kunna springa för evigt. Det är då jag kommer ihåg varför det är så roligt med löpning. Och läkande. Det finns inte ett bekymmer i världen som kan komma åt mig när jag hamnar i den sinnesstämningen.

Håller omkring 6,40-7,00 sekunder per kilometer när jag löper nu. Skönt tempo.