Det började egentligen förra hösten. Vi hade en månads semesterresa bokad med start i november. Ingen sommarsemester alltså. Mycket jobb, mycket ansvar, högt tempo – precis som jag vill ha det. Sommaren gick mot höst och min kropp började bete sig underligt. Jag glömde saker, sov dåligt, spände mig konstant och gick hela tiden omkring med en obehagskänsla i bröstkorgen. Väntade katastrofer runt varje hörn. Och så kom knölen. Den där i halsgropen som inte gick svälja ned. Jag blev ännu mer ängslig, sov ännu sämre och började bli en människa jag inte kände igen. Någon jag inte tyckte om. Stress sa läkaren. ”Hitta ett sätt att stressa av, annars kommer det här att gå illa.” Men jag kände mig ju inte särskilt stressad.

Som av en händelse snubblade jag över en app som hette Relax. Passande va? En snubbe som läser hokuspokus i öronen på en, med extremt sövande tonläge på rösten. Tjänar säkert bra stålar på vilsna själar som mig. Ännu en hycklare, tänkte jag. Men med läkarens förmaningar färska i minnet, och med en växande klumpkänsla i halsen – jag välkomnade nog det mesta som skulle kunna ha någon typ av effekt. Vilken som helst. Vad som helst.

Första försöket. Fel tidpunkt på dagen, många störande ting runtom – bland annat en kelsjuk katt. Nä, det var nog inget för mig. Men vid andra försöket ett tag senare hände något som jag inte hade upplevt på väldigt länge. Jag slappnade av. Helt och hållet. Det var som att hela jag bara bestod av mitten av mitt huvud och inget annat. Kroppen bara låg där, men jag kände den inte. Ett tillstånd som var så nytt för mig att jag ville gråta. Som ett smultronställe man minns sedan barnsben, som fallit i glömska och återses efter lång tid. Välbekant och tryggt.

Jag höll på så ett tag. Gav mig själv 30 minuter varje dag. En stund helt med mig själv. Sedan kom semestern och klumpen i halsen lämnade jag hemma. Jag kom tillbaka som en utvilad och mer fokuserad person.

Idag började jag investera tid i mig själv igen, nästan ett år sedan sist. Kände hur svårt det var, hur jag egentligen inte ville slappna av, hur hela mitt medvetande stretade emot. Men det var också första försöket. Jag tar misslyckandet med ro.

I morgon går det säkert bättre.