Så där ja, nu har det börjat lossna. Äntligen! Jag har just kommit tillbaka från en intervju med Ann Söderlund och Karin Adelsköld. Nervositeten var ett faktum när jag stod utanför porten till fotoateljén där vi skulle träffas. Mitt hjärta tog galoppsteg, men det var ju inget som några djupa andetag inte kunde lösa. Dom var för övrigt störtsköna båda två så det var inte alls något att vara rädd för.
Men ni vet när man jobbar uppe i Arjeplog så är det inte varje dag man intervjuar kändisar. Jag är alltid lite rädd att bli star strucked, få tunghäfta och tappa bort mig helt. Den här gången gick det tack och lov bra och jag tror inte jag sa något jag får skämmas för. Det är ju alltid värre att intervjua journalister också, tycker jag i alla fall. Det känns lite som man blir synad i sömmarna för ens värdelösa intervjuteknik. Men jag är förstås säkert bara paranoid i vanlig ordning. Inte fan orkar dom väl bry sig. Väl?
Den blå himlen som syntes i morse har bytts ut mot ett jämt strilande duggregn. Men det gör inget, för dagen idag blev en bra dag och jag har kommit till lite insikt. ”Alla kan dö i morgon, och det gäller att ta plats när man väl kan.”
Otroligt mycket visdom i en och samma mening, och jag ska göra mitt bästa för att leva upp till det.
