Trots mitt något tokiga tilltag med texten jag skrev om tuppar och katter, så blev kritiken från vår ”fröken” riktigt bra den här gången. Jag är glad att jag testade ett nytt grepp. Det blir så mycket roligare att skriva när det är en utmaning att få fram det man ser, hör och känner.

Jag måste bara få berätta om min hippiemorfar.

Han har ihärdigt tjatat ända sedan bröllopet i somras om att få låten jag spelade in. Ni vet den från möhippan. Nehej? Ja men sexbomb med Tom Jones. Hur som helst. Min hippiemorfar är den enda morfar jag vet av som har en MSN. Och den har han haft säkert två år. Igårkväll såg jag att han var online och berättade att jag hittat låten. Jag frågade om han ville att jag skulle skicka den till honom. (tänkte främst på att skicka den via MSN) Då svarar morfar: ”Va bra, hemskt gärna. Bränn ut den och skicka den på posten!”

Jaha tänkte jag, hur ska jag förklara det här då? Så jag förklarar så basic jag bara kan att man kan skicka filer över MSN. ”Men hur ska jag då göra när jag vill spela upp den?” (vet han inte om att datorn kan spela musik?) Jag skickar filen, vi misslyckas två ggr med överföringen innan han hittar rätt knapp att trycka på. Nedladdningen startar.

”Hur gör jag när överföringen är färdig?” ”Du måste leta upp var filen hamnat och klicka på den, då ska den starta automatiskt.” En långt tystnad följer. ”Hur går det morfar?”

– Bra, vi sitter och lyssnar för fullt!

Jag älskar min hippiemorfar!