Plötsligt känns lägenheten fruktansvärt ogästvänlig. Skuggorna i hörnen kastar sina mörka rockar efter mig och jag blir svald av obehag med hull och hår. Så kan man också beskriva hur det känns när det går ett brandlarm. Jag fattar inte varför, men så snart den där jävulens jourpipen sätter igång sent på kvällskvisten eller på natten så blir jag supermörkrädd och paranoid nå jävulskt.

Så vitt jag vet efter alla år i den här lägenheten så finns inga monster under sängen. Inte i garderoberna. Inte i förrådet heller. Men någonting händer när larmet går och macke skyndar iväg. Kanske någon kemisk kedjereaktion. Ja, eller bara hjärnspöken. Jag kommer aldrig att vänja mig vid tanken att han frivilligt går in i ett brinnande hus, när det kloka är att stanna ute. Än mindre kommer jag att kunna förlika mig med tanken på att han drar på sig syrgastuber och rökdyker för att eventuellt hitta folk som är kvar i det brinnande eldhavet.

Obehag i en liten ask.

Nu ska jag skärpa mig och tända lyset på toaletten, bete mig som en vuxen och fullfölja tandborstningen.

Vem sa att en droppe i havet behöver vara liten?

Hujja. Min dag i telefonen har inte gjort mig minsta lilla klokare, snarare tvärt om. Tänk om man kunde ta ett foto på mina sega hjärnceller idag, dom skulle förmodligen kunna förväxlas med ett gäng djupfrysta daggmaskar. Usch. Inte mycket till rörelse här inte! Tänk att man kan bli så trött i skallen av att bli förvirrad, försöka förstå, grubbla och kolla påståenden fram och tillbaka. Korsord släng dig i väggen, nu snackar vi hjärngympa.

Tog en lugn och skön kväll i soffan. Här sitter jag nog kvar tills det är dags att sova!

Spana in fit-farfar, nu finns inga ursäkter längre!

Kan dem så kan jag! Jag knyter på mig löparskorna omgående och gör rätt för mig. Det är ju rent pinsamt i så dåligt skick man är i för att vara 25 år.

Annars tog jag väl en rejäl sovmorgon och tillbringade eftermiddagen i telefonen på redaktionen. Det börjar sakta utkristalliseras en bild av samhället som jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Humbug eller bara så som det ska och brukar vara? You be the judge.

Regnet till trots var det med ett leende på läpparna jag vaknade i morse. Ibland räcker det med att få göra något trivialt som man drömt om för länge, för att man ska bli en gladare och lyckligare människa. Jag talar förstås om första sommardoppet.

På kvällen den 17:e juli, till en hisnande vacker solnedgång över Hornavan, hoppade tre glada vänner i plurret. Ett iskallt dopp i varm luft. Inte badvänligt alls egentligen. Men för sakens skull måste man avverkat minst ett kvällsdopp för att kunna gå vidare och erkänna att sommaren om en dryg månad börjar gå mot höst. Åtminstone i den här delen av vårt avlånga land.

Jag hade hunnit glömma hur uppfriskande det är. Fåfäng och lat som jag är så doppade jag inte huvudet. Kanske ytterligare ett steg i min utveckling mot tant, men ingen kan ta ifrån mig att jag har badat för första gången där här sommaren.

Så enkelt och underbart.

Följande text bör betraktas med lika trötta fredagsögon som jag har, annars missar ni det roliga.

Min hjärna tog en microsemester idag. Mitt i en mening. Jag ställde tydligen en fråga till min chef, fick ett utomordentligt svar men kunde inte tillgodogöra mig svaret när jag glömt vad jag frågat och att jag ens ställt en fråga. haha. Är det så man upptäcker en begynnande alzeimers? Eller är det mitt arbetsmaraton som börjar göra sig påmint? Ingen vet. Kan man kalla det tvångsvård? När hjärnan själv stänger av och vägrar vara med? Haha!

För helvette hjärnan, lite bättre tajming borde man ju kunna kräva efter så många år av sammarbete? Jag blir nog trevligt sällskap på middagen hos Vera ikväll. ”Öh, vad sa du? Sa jag något? Var det du eller jag som sa?”

Jag förbehåller mig rätten att under denna fredagkväll inte komma ihåg något. Tack och adjö.

Jag har ingen aning om hur långt jag gått, men långt blev det. Närmare en mil – om inte längre. Energin verkade aldrig vilja ta slut! Men det kanske är så. Ni vet när man inte har rört sig på närmare en hel sommar. Det lär väl finnas uppdämd energi så det räcker och blir över.

Duktigheterna slutade inte ens när jag kom hem. Gjorde lite rump och vadövningar, duschade och gick direkt på disken. Sen körde jag en tvättmaskin, hängde den och nu först har jag satt mig till ro framför datorn. Puh. Man blir ju trött bara man tänker på det. Men tänk om man kunde vara så här duktig varje dag, då skulle det inte finnas något överflöd av ”välmående” på magen och låren. Nåja, man har bara sig själv att skylla.

Nu ska jag slå mig ned i soffan och förbereda mig för min intervju jag ska göra i morgon. Nervöööös, men det borde gå bra. Jag är ganska väl förberedd så det ska nog inte vara några bekymmer, men ni vet ju hur politiker är. Hala som ålar!

Morsning!

Jag hade egentligen bara tänkt behöva åka till Arvidsjaur för att fixa nytt pass. Men ni vet väl hur det är när man väntar in i det sista.. pass-enheten på polisen har semester och öppnar inte förrän om tre veckor. Jahapp. Och några sådana nymodigheter har inte nått Arjeplog ännu, så det fick bli Piteå. Bara sådär. Och jag ångrar det inte för en sekund.

Egentligen hade jag tänkt hinna in på redaktionen i eftermiddag på min lediga dag. Stressen över att inte hinna dit idag höll på att driva mig till vansinne – tills jag slappnade av och insåg att jag faktiskt ÄR ledig och inte har några måsten. Jag och gubben stuffade iväg, mitt pass blev fixat (jag ser FÖRTÄSKIG ut på kortet!! haha!) och jag har hittat lite sommarkläder på rea som jag så desperat behöver till Kretaresan. En helt ledig dag med thaimat till middag och lite sömn i bilen på vägen hem. Underbart och välbehövligt. Men en ledig dag tar slut ganska fort och i morgon är jag på hugget igen.  

Förresten. Jag kan inte irritera mig less på människor som har serviceyrken och ser ut och BETER SIG som om de sålt smöret och tappat pengarna. Byt jobb! Sätt dig i ett arkiv och damma bort istället för att göra andra människors vardag lika grå som din egen. ÅÅÅH!

.. ja, och inte vilket som helst. Min man är ju brandman och har jour lite nu och då. Är det inte en gräsklippare så är det en jourpip som man väcks av.. haha. Så nu äter jag min frukost ensam och undrar vad som hänt. Min adrenalinkick är ju minst lika stor som Mackes när han flyger ur sängen.

Det låter tragiskt, men jag tog mig knappt hem från jobbet idag. 10 timmar bara flög iväg, och hade det inte kurrat i magen vette det tusan om jag inte suttit kvar fortfarande. Det jag jobbar med nu är så jävla kul och spännande så det är mer ett nöje än ett jobb. Ååh! Lycka!

Ikväll har vi ätit middag med Kimpan. Framför semifinalen i fotbolls-VM har hon gett mig zonterapi under fötterna. Med nymålade tånaglar och migränfläcken (?) pöntad känner jag mig som en ny människa. Och med en öl i magen. Mjumm. :)