Archive by Author

Tatuerade ögonbryn

Så många år som jag tänkt tatuera ögonbrynen, men aldrig kommit till skott. Nu när de äntligen sitter där och man upptäcker hur skönt det är/vilken tidsvinst det blir varje dag, då undrar jag varför jag inte gjort det tidigare! Magiskt att kliva ur duschen och brynen är perfekta! Jag har verkligen alltid känt mig så naken i mina naturliga bryn, just för att de är så ljusa och glesa och inte ger särskilt mycket inramning eller karaktär till den övriga nunan.

Visst. 3000 kronor kan kännas i saftigaste laget, men så här en månad senare har det varit värt var enda krona!

Gjorde det ont? Ja. Men det gjorde det att föda barn också. Man överlever. Smärta är som bekant temporär. Obehaget efteråt håller i sig ett par dagar, det känns lite ömt och så, och när brynen börjar läka känns dom ett par storlekar för små. Men när skorporna/överskottsfärgen lossnar och det riktiga resultatet börjar synas är det helt klart värt besväret!

Kolla skillnaden!

(Gjorde mina på Veronica Kapicas salong i Arvidsjaur)

Internationella kvinno-vadå?

Jag såg precis ett bageri som specialtillverkat tre bakverk för den här dagen. Ett med venussymbolen i nån typ av kristyr på toppen. Jag ser folk gratulera varandra på sociala medier: grattis på internationella kvinnodagen! Men det enda jag tänker är hur ledsamt det är att den här dagen finns. Och hur man skämtar om den. Låt kvinnorna ha en dag per år, resten är männens.

För det ligger ju något i det, när allt kommer omkring. Ja, kvinnor finns numera på nästan var femte styrelseledamotsplats i Norrbotten. En av fem. 14 procent av länets företag har en kvinna som vd. Lite mer än en av tio alltså. Lika lön för lika arbete och utbildning är ingen självklarhet, där kvinnan oftast är den som drar det kortaste strået. Det går förvisso framåt, men långsamt. Frågor som jag undrar hur de ens kan vara frågor framför självklarheter. Ska könet definiera vad vi är kapabla till? ”Nääää”, tänker nog de flesta, ändå står vi där vi står.

Könskvotering! ropar vissa. Kanske, tänker jag. I fall där förutsättningarna är desamma och bara könet är skillnaden. Men det ska naturligtvis gå åt båda hållen. Kvinnodominerade yrken behöver män likväl som en bolagsstyrelse behöver både och. Eller politik. Jag tycker att det ska återspegla hur befolkningen ser ut. Det går inte tio män på en kvinna, även om det ibland förefaller så.

Läste en artikel idag om Ingela Lekfalk, en kvinna jag ser upp till, inte minst för hennes karriär, men också för vad hon står och kämpar för. I frågan om just könskvotering sa hon precis vad jag också tänker:

– Kvotering är inte könsbundet. Det handlar om att kvotera in det underrepresenterade könet som har likvärdig kompetens.

Jag hoppas jag får uppleva den dagen när barn av kommande generationer tittar i almanackan och undrar vad Internationella kvinnodagen var för påhitt. Varför den behövdes.

Regeln om allts jävlighet

Får man nån gång en nackspärr när man har tid med den? Det korta och enkla svaret på den frågan är ett enkelt Nej. Lustigt hur det svänger; i förrgår var lyckan fullständig. Svettade mig igenom ett 90-minuterspass på löpbandet med fokus på att orka gå länge i tuff lutning, hellre än att vara snabb. Kände mig oförskämt pigg efteråt och toppade med ett personbästa i benspark. Igår eftermiddag kom ett trist bakslag i form av en nackspärr. Medaljens baksida? Kanske. Ännu mer troligt är att jag blivit drabbad av den ökända regeln om allts jävlighet.

Det är inte första gången jag åker på nackspärr när Macke ska vara bortrest. Ni vet, när man helst bara vill ligga i gipsvagga i soffan, bli servad och tycka synd om sig själv, men treåringen vill bygga torn, brottas i sängen, bygga koja, bäras – eller något annat som kräver en kropp som fungerar. Men, och jag upprepar: MEN, det kunde ha varit helvetes mycket värre, så nu ska fru Abrahamsson ta en Voltaren, sluta gnälla och vara tacksam för att hon är frisk i övrigt.

Tack för ordet!

Var dinosaurierna kom från

Var dinosaurierna kom från, och tjugofem tusen andra viktiga och helt relevanta frågeställningar, det är vad som rör sig i min älskade sons huvud. Och det är liksom inte alltid så lätt det där, att försöka förklara för en treåring någorlunda sanningsenligt och nog lättförstått, hela evolutionsteorin. Helst ska det gå snabbt också. Så när Sune berättade om sin skräck för dinosaurier sa jag naturligtvis att de inte är något att vara rädd för, för dinosaurier finns inte.

Varför det?

Bra fråga! Nästa! Det kom en storjävulens komet som ödelade allt liv på jorden? Det lär förvisso dra fokus från dinosaurierädslan, men vill vi verkligen riskera att treåringen ska börja frukta jordens undergång istället? Tveksamt alltså. Dom dog, rätt och slätt. (Hoppas att han hoppar ”varför” den här gången…)

Var kom dom ifrån?

Följdfrågan jag inte var beredd på. Eeeeeehhhhh. Jaaaa-aaaa, alltså, det är en lång historia (som jag knappt kan mer än i väldigt grova milstolpar om ett par miljarder år.) Säger sanningsenligt: dom kom från jorden, Sune, precis som du och jag. Och grillningen, av vad som lika gärna kunde varit vilken journaliststudent som helst som går igenom de gyllene när, var, hur, vad, varför och vem, hade med största sannolikhet fortsatt om jag inte lyckats dribbla bort honom med motfrågor.

Herre. Jesus. Men det är så himla roligt att höra hans funderingar! Man inser snabbt att de är långt mer komplicerade vid tre års ålder än vad de kan förefalla vid första anblick. Lite känner jag igen mig också i hans vetgirighet. För en del växer den bort med åldern, för mig svalnade den en period under uppväxten, men spirar som aldrig förr nu som vuxen.

Trots

När allt, precis allt, är en fight. Pyjamasen på kvällen, täcket på natten. Pottan, frukosten, och kläderna på morgonen, varenda mål mat vi försöker få i oss. Och tillbaka till pyjamasen på kvällen. Då är det extra viktigt att komma ihåg att det inte är Sunes riktiga jag som lyser starkast, och att det kommer gå över. Men ibland kan jag inte rå för att bli så där otröstligt ledsen över att inget blir som jag tänkt.

En av 25

Läkaren som lyssnade på Sunes lungor idag kom med charmig fakta; ett normalt barn i Sunes ålder som går på förskola har någonstans mellan 15-25 virus per vinterhalvår. Haha. Ja, vad säger man? Det bekräftar bara min uppfattning om att vi knappt gjorde annat än att vara förkyld förra vintern. 

Andra vabben för vintern. Bara 23 kvar då! ;)

Pippi

SOM jag har längtat! Har letat tatueringstid i vad som känns som en evighet, och äntligen sitter den där – min lilla svala. Kärlek vid första ögonkastet! Blev till och med så nöjd att jag passade på att boka två nya tider. Två månader till nästa gång. Can’t wait! 

Ta vara på

Odlat egen basilika under sommaren som jag nu så här på höstkanten känns lite färdig med. Skördade bladen från hela krukan och finhackade alltsammans. Med lite olivolja i ett tråg för isbitar blir det perfekta tärningar att plocka fram när man vill ha en basilikatouch på grytan, soppan, biffarna osv. 

Mvh, tant Fia. 

Hälften

Ja, så kom då slutligen den där oundvikliga tidpunkten där jag bott precis lika länge i Arjeplog som jag bott i Arvidsjaur. En milstople, om man så vill. Det ställer ett par viktiga frågor på sin spets, som det i och för sig kanske inte finns bara ett svar på.  Är jag arjeplogare eller är jag arvidsjaurare?

Har funderat lite på det, vad jag känner mig som. Arvidsjaur kommer alltid i någon mån att vara hemma. Så länge mina föräldrar lever och jag har den kopplingen kvar kommer jag alltid kalla Arvidsjaur för hem. Det är där jag vet var stigarna går, och det är där jag vet vem som är släkt med vem, men visst känns ju Arjeplog mer som hem-hemma, inte minst efter att vi köpte ett hus som jag verkligen trivs i. Det var annat ljud i skällan när vi satt och stirrade på varandra i en trea på Österåker (passande namn!) där taket verkade sjunka med en centimeter för varje månad som passerade.

Men tänk vilka vändningar livet tar! När jag var 16 år och bar in tjocktv:n i lägenheten på Filadelfia i Arjeplog hade jag aldrig kunnat drömma om att jag skulle vara kvar här 16 år senare. Och det kanske var lika bra det, tänker jag. Då hade jag nog tyckt att det varit en deprimerande tanke – att stanna i den här skithålan för resten av mitt liv och bli lika trångsynt som alla andra. Men idag ser jag Arjeplog med helt andra ögon. Visst, fortfarande litet och till viss mån trångsynt på sina håll, men fördelarna överväger nackdelarna, och det med råge.  Det är tryggt, det är trevligt, fjällnära, vackert, lugnt, personligt. Omtänksamt för det mesta. När jag ledsnar är Arvidsjaur bara 8,6 mil bort, ett hål i isen för andhämtning. Hemma fast borta.