Archive by Author

Trots

När allt, precis allt, är en fight. Pyjamasen på kvällen, täcket på natten. Pottan, frukosten, och kläderna på morgonen, varenda mål mat vi försöker få i oss. Och tillbaka till pyjamasen på kvällen. Då är det extra viktigt att komma ihåg att det inte är Sunes riktiga jag som lyser starkast, och att det kommer gå över. Men ibland kan jag inte rå för att bli så där otröstligt ledsen över att inget blir som jag tänkt.

En av 25

Läkaren som lyssnade på Sunes lungor idag kom med charmig fakta; ett normalt barn i Sunes ålder som går på förskola har någonstans mellan 15-25 virus per vinterhalvår. Haha. Ja, vad säger man? Det bekräftar bara min uppfattning om att vi knappt gjorde annat än att vara förkyld förra vintern. 

Andra vabben för vintern. Bara 23 kvar då! ;)

Pippi

SOM jag har längtat! Har letat tatueringstid i vad som känns som en evighet, och äntligen sitter den där – min lilla svala. Kärlek vid första ögonkastet! Blev till och med så nöjd att jag passade på att boka två nya tider. Två månader till nästa gång. Can’t wait! 

Ta vara på

Odlat egen basilika under sommaren som jag nu så här på höstkanten känns lite färdig med. Skördade bladen från hela krukan och finhackade alltsammans. Med lite olivolja i ett tråg för isbitar blir det perfekta tärningar att plocka fram när man vill ha en basilikatouch på grytan, soppan, biffarna osv. 

Mvh, tant Fia. 

Hälften

Ja, så kom då slutligen den där oundvikliga tidpunkten där jag bott precis lika länge i Arjeplog som jag bott i Arvidsjaur. En milstople, om man så vill. Det ställer ett par viktiga frågor på sin spets, som det i och för sig kanske inte finns bara ett svar på.  Är jag arjeplogare eller är jag arvidsjaurare?

Har funderat lite på det, vad jag känner mig som. Arvidsjaur kommer alltid i någon mån att vara hemma. Så länge mina föräldrar lever och jag har den kopplingen kvar kommer jag alltid kalla Arvidsjaur för hem. Det är där jag vet var stigarna går, och det är där jag vet vem som är släkt med vem, men visst känns ju Arjeplog mer som hem-hemma, inte minst efter att vi köpte ett hus som jag verkligen trivs i. Det var annat ljud i skällan när vi satt och stirrade på varandra i en trea på Österåker (passande namn!) där taket verkade sjunka med en centimeter för varje månad som passerade.

Men tänk vilka vändningar livet tar! När jag var 16 år och bar in tjocktv:n i lägenheten på Filadelfia i Arjeplog hade jag aldrig kunnat drömma om att jag skulle vara kvar här 16 år senare. Och det kanske var lika bra det, tänker jag. Då hade jag nog tyckt att det varit en deprimerande tanke – att stanna i den här skithålan för resten av mitt liv och bli lika trångsynt som alla andra. Men idag ser jag Arjeplog med helt andra ögon. Visst, fortfarande litet och till viss mån trångsynt på sina håll, men fördelarna överväger nackdelarna, och det med råge.  Det är tryggt, det är trevligt, fjällnära, vackert, lugnt, personligt. Omtänksamt för det mesta. När jag ledsnar är Arvidsjaur bara 8,6 mil bort, ett hål i isen för andhämtning. Hemma fast borta.

Kreta

Vet inte vilken gång i ordningen det är, men jag gissar att detta är min femte eller sjätte gång på Kreta. Nåväl, maten är god, solen varm och poolen kall. Mer kan man inte begära! Vi har det bra, med oss har vi dessutom Sunes farmor och farfar som stannar en vecka, vi stannar två. 

Semester

Vet ni hur jag firar? Jag hann alltså vara ledig i precis 76 timmar innan jag plockade rabarber så till den milda grad att jag fick typ ryggskott! Nu låter det som jag kanske avsåg att förse en mindre småstad med rabarberpaj, om då så hade varit. Nä, jag hade plockat ganska precis ett kilo när jag snopet blev kvar på huk trots att jag tänkte att jag var på väg att resa mig upp. Efter en del krumbuktande tog jag mig upp på två ben och in till kökssoffan där onsdagens slutdestination också blev. Långt före tidtabell, så att säga. Urspårat så det skriker om det! 

Jag säger typ ryggskott för att jag inte är helt hundra på vad som hände, men en snabb googling och mitt tillstånd låter misstänkt likt. Nu snurrig av Citodon som jag egentligen lovat mig själv att aldrig mer ta just för att jag mår så illa av det, men det är antingen pest eller kolera – illamående eller vansinnig smärta i ländrygg/röv/höft. 

Man ska inte vara ledig, det är fanimej livsfarligt! 

Sånt dom säger

Igår när jag och Sune var ute och vattnade blommorna utanför huset, och han hade blött ner mig med vattenslangen för femtioelfte gången, och jag irriterat påpekat att det är blommorna som är törstiga – inte mamma, då ställer sig ungen nära mig när jag sitter på huk, stryker sin blöta hand på min kind och säger: ”Mamma, jag behöver dig!”

Ridå. Herregud, det är så ärligt och så fint sagt att jag får passa mig för att inte börja lipa. Kloka lilla Sune! 

Och det här med vatten; jag tänker att man kanske borde leva lite mer som man lär. Som jag säger när Sune blir alldeles olycklig över att han spillt ut sitt glas vatten över magen och byxorna: ”Ingen fara vännen, det är ju bara vatten!” 

Snöskovandring i midnattssol

Vad gjorde du dagen före midsommar? Jag spände på mig snöskorna och tog en tur upp på en fjälltopp vid norska gränsen. Magiskt. Ett sånt där jobb som man sent kommer glömma, om någonsin. Inte en vindpust, myggfritt och sol från en klarblå himmel. Vackra kontraster mot fjällvärlden som var påväg att somra sig.