Innan jag gick på semester var det minst sagt tungjobbat. Har aldrig upplevt en sådan trist likgiltighet till mina texter som jag gjorde då. Ni vet hur det känns när man har dagar när varje leende man levererar är för att man förväntas göra det. Lite så var det med mina texter. Påklistrat, framtvingat och själlöst. Fem veckor utan att så mycket som att öppna en tidning gjorde, tack och lov, susen. Känslan jag har nu när jag kommer till jobbet påminner om den när jag just fått mitt första jobb som journalist. Det kändes ärofyllt och spännande, jag ville förvalta var enda minut i tjänst till att förtjäna min plats i medieflödet.

De här två veckorna som hunnit passera sedan jag kom tillbaka från semestern kan vara de veckor som jag, enligt mig själv, skrivit de bästa texterna på väldigt länge. Tja, jag är väl inget språkgeni i jämförelse med vilka andra vassa skribenter som finns där ute, men huvudsaken är väl ändå att det jag skriver lyckas nå fram och beröra på något plan. Det är i alla fall mitt mål med timmarna jag lägger ned på att förstå och förklara världen, dels för mig själv, men också för andra.

Det är såna här perioder man behöver ha för att minnas varför språk och samhälle är det absolut roligaste man kan jobba med.

(Jag har förresten ätit järntillskott sedan fem dagar tillbaka. Kan ha något att göra med min återfunna livsglädje. Mitt blodvärde var lite si sådär tidigare.)