Det är sällan jag känner mig redo för vinter. En årstid som man, om man inte redan gillar den, måste förlika sig med. Okej, när den väl är i full gång är det väl egentligen inte något att orda om. Man vänjer sig. Men det är den där perioden just innan som är så dräpande. Och när sommaren börjar övergå till höst. Det är väl knappast någon som har undgått att känna den där krispiga, höga luften som är höstens första kännetecken. Många välkomnar den med öppna armar och längtar efter att krypa in i stickade koftor och kura framför tända ljus. Jag, jag tittar bakåt och får separationsångest. En hel sommar har jag väntat på sommaren, tänkt att värmen bara är bakom knuten, och när den nästan är över kommer jag på att jag glömt njuta av stunden. Vill spola tillbaka. Börja om.

Men så kikade jag igenom min telefon och de tusentals bilder jag hunnit knäppa på ett år. Ser hur kläder byltas på när det lider mot vinter, hur de faller av när dygnen blir ljusare, minns alla aktiviteter som hör årstiderna till. Skoter, snowboard, pimpelfiske, utomhuslöpning, promenader, bad, båtturer, grillning, bärplockning, jakt, fjällvandring. Och så börjar det om igen. Och jag tänker att även om sommaren alltid kommer att vara mig allra kärast, finns det egentligen inget att gruva sig för. Hösten har sin charm, vintern sin. Våren sin och likaså sommaren. Det gäller bara att ta vara på dagarna och leva i nuet. Minnas kan man göra när man blir gammal.