Jag visste det samma sekund som jag slog upp ögonen i morse – den här söndagen kommer inte gå till historien som den absolut härligaste. Trots att jag sovit i alla fall sju timmar i natt kändes det som jag precis lagt igen ögonlocken. Trött och sur som en citron. Ont så inni helvette i armen sedan vurpan jag lyckades med igår, trots oklanderlig sandning. Är det någon som hittar en hal fläck på en i övrigt Sahara-liknande gångstig är det jag. Jag skulle nog i själva verket kunna halka i ett sandtag! 

Det här humöret var visst inget som ens en stadig frukost kunde lösa. Stack till gymmet, men det gick som förväntat. Tungt. Nu har vi ätit lunch, jag har duschat men fortfarande inte riktigt vaknat. Strax en kaffekopp. En stark en. Sen ska jag sätta mig och allvarligt överväga om det blir någon mer blodgivning för min del. De senaste fyra tappningarna har slutat precis så här allihopa. Jag har haft ett par, tre riktigt sega dagar efteråt, och det känns inte riktigt som att jag kan motivera det för mig själv. Så himla trist, för det är ett fint sätt att bidra till en vård som jag själv räknar med att kunna få den dagen jag kan hamna i en sits där jag är i behov av den. 

Nå, upp med hakan! I morgon är en annan dag.