Det är inte förrän man för sjunde natten i rad väcks i parti och minut av orolig bebis som man förstår att uppskatta den tid man en gång hade med sömn i överflöd. Jag minns att jag tänkte mycket på det där i sluttampen av graviditeten – hur jag skulle hantera sömnbristen. Hur snäll bebis man än får så sker det drastiska förändringar på sömnkontot hur man än vänder och vrider på det. Vissa nätter är förstås bättre än andra, och överlag är Sune en ganska trygg bebis som sover gott om nätterna förutom när han vaknar för att han är hungrig. Men just nu är han inne i en utvecklingsfas som bland annat gör att han sover väldigt oroligt; vaknar och är ledsen och stressad för att han tappat nappen, får nappen och somnar om, vaknar 20 minuter senare för att han tappat nappen och karusellen börjar om. Det säger sig självt att det är lite svårt att känna sig utvilad efter en rad sådana nätter i följd. Och humöret blir också där efter. 

Att den finaste presenten man kan få av sin man är en hel natts ostörd sömn säger en del om var kravribban ligger nu för tiden. Jag har inkvarterat mig i ett rum i andra änden av huset och är så peppad på en hel natts sömn att jag knappt kommer kunna somna!