Var på vårt första ultraljud igår. Rutinkoll att allt sitter där det ska och fungerar. Men jag hade nog inte riktigt räknat med att det skulle vara riktigt så omtumlande som det faktiskt var! Visst, jag har känt sparkar i magen i flera veckor. Visst, det är helt magiskt. Men det blir verkligt på ett helt annat vis när man får se livet som växer där inne visuellt. Det blir helt plötsligt en person som sparkar, inte bara något man skulle kunna bortförklara som en gasig mage. Verkligheten faller över en som en massiv våg. Första mötet med han som kommer förändra våra liv för alltid.

En tanke slog mig när jag låg där på britsen och det visade sig att pojken där inne har två armar, två ben, ett fint hjärta, en hjärna som utvecklas som den ska. Ögon. En näsa. Två små händer: Hur lyckligt lottade vi är. Första försöket. Inga missfall. Inga konstigheter med barnet eller livmodern. Inga större krämpor än så länge. Allt verkar flyta på precis som om naturen bara väntat på att det ska hända. Och allt det här har alltså hänt medan jag inte gjort något för att påverka det. Medan jag bara fortsatt leva som vanligt. Lite som ordspråket Life is what happens when you’re busy making other plans.

Helt otroligt!

På bilden är han 21 veckor gammal. Halvtid är passerad!