Det är fascinerande hur mitt liv blev sedan jag bestämde mig för att tacka ja till journalistlinjen i Kalix. Att gå från något som man är van vid, känner sig hemma med och kan någorlunda bra – till att börja om helt från början och sågas brutalt vid fotknölarna för att man är en jävla rookie. Anledningen till inlägget var att jag just kom på vad man kan jämföra det med.

Kommer ni ihåg när man var liten och hade suttit jättelänge och målat en teckning? Hur stolt man var över den trebenta rosaprickiga hästen? Kommer ni också ihåg hur nervös man var när man visade mamma och pappa? För tänk om dom skulle säga att den inte var fin. Det gjorde dom ju alltid, men den där sårbarheten när man lämnar ut sig totalt och visar något man åstadkommit är precis samma sak vi genomlider varje gång vi ber någon korrekturläsa en text vi skrivit.

Och lika viktigt det är att få beröm och positiv feedback har det blivit att få konstruktiv kritik. Det är en konst i sig att kunna ta åt sig av båda delarna och faktiskt bli en bättre skribent efter varje opponering.

Snälla. Tyck om min text, säg att jag lyckats och att det är intressant.
Snälla, titta på min teckning. Visst är hästen fin? Är jag inte duktig?