Helgen som förflutit har varit, som jag brukar säga till Sune när nått inte gått så bra, skit och pannkaka. Jag var full av hopp redan fredag kväll att magsjukan kanske redan var på väg att ge sig, men ack vad jag bedrog mig! Lillräkan har inte ätit någon mat alls sen torsdagens kvällsfika, bara druckit vatten, kolsyrat vatten, proviva och mer vatten. Men vilken jävulsk aggressiv magsjuka det här måste ha varit, så snart han druckit mer än någon tesked i taget så har det kommit upp några minuter senare. :(

Att Sune den stackaren är medtagen goes without saying, och det är mamma med! Har nu kört tolv tvättmaskiner sedan fredag förmiddag, hunnit tvätta igenom samtliga sängar i huset, varav den ena två gånger. I morse, 24 timmar efter senaste kräkningen, överraskades vi av helgens hittills kraftigaste kaskadspya. Den hamnade i den renbäddade sängen, på ipaden, på Sune, på mamma, på golvet och lite överallt. Då var faktiskt tårarna nära. Tyckte gränslöst synd om mig själv under en kritisk halvtimme. För var börjar man, liksom? Räddar man den svindyra bäddmadrassen först? Eller den dränkta ipaden? Eller torkar man av ungen som gråter i förtvivlan över att vara täckt av spya? Helst av allt skulle jag bara ha velat hälla en dunk bensin över sängen och bränt upp den och alla jävulsbaciller! Rullat Sune i handsprit och marinerat mig själv i Klorin. Det fick dock bli ett lite skonsammare mellanläge; dusch och renbädd.

Om ni bara visste vilka jävla hjältar det bor i föräldrar jorden över!

Måtte detta få ett slut snart! <3