Sånt som man förstår sig på

I söndags gick jag direkt från något så primitivt som trädgårdsarbete till att bevaka valet i Arjeplog. Tolv timmars kroppsarbete med beskärning av träd och buskar, kånkande på allt trädgårdsavfall, krattande och suckande – till att med penna, papper och kamera försöka förklara en demokratisk process som är mer än bara valurna och valsedlar.

För första gången i mitt liv fick jag uppleva valräkningen på plats. Stressen och pressen på valnämnden att göra rätt och gärna så fort som möjligt. Jag fick också på plats uppleva den tystnad som föll över bordet när Arjeplogs riksdagsröster på Sverigedemokraterna var räknade. Ingen sa någonting under vad som kändes som en evighet. Vuxna människor. Många av dem har ägnat stora delar av sitt liv i politisk slips. Det är något speciellt med att se en vuxen man bli riktigt jävla orolig. Så där så att det syns i i rynkornas mellanrum kring ögonen, på händerna som kramar varandra. På den frenetisk gungande foten. Ett lågt och obegripligt hummande och så vände han ryggen till.

Den situationen i sig lämnade mig med ett stort hål i bröstkorgen. Man har hört och läst alla farhågor. Alla anklagelser från höger till vänster och från vänster till höger. Smutskastningen, eller ”sanningen” som andra kallar den. Hur man än vill se på det. Men det var den mannen och hans reaktion som väckte det där monstret inom mig. Det där otäcka som man hoppade längdhopp för att slippa konfrontera under sängen när man var liten. Ni kanske minns hur det var när ni var barn och såg era föräldrar oroa sig över något. Att det instinktivt väckte en oro även hos en själv. Att allt man ville var att kunna trolla så att mamma och pappa inte skulle vara oroliga längre. Vanmakten över att vara liten i en stor, obegriplig värld. De där bekymmersrynkorna sa mer än vad någon politisk artikel någonsin kommer att kunna säga, och de nådde djupare än vad jag föreställt mig att jag skulle tillåta en oro att rota sig.

Då var det nästan som att jag längtade tillbaka till trädgården och till det som man är stor nog att förstå sig på. Att klippa en gren där man vill att den ska sluta, vara kung, drottning och allsmäktig över utvecklingen. Allt på en gång.

No comments yet.

Lämna ett svar