Det kan låta häftigt att flanera på Stureplan eller efter Drottninggatan. Att dricka latte to go och ta ”tuben” några stationer. Men jag måste bara säga en sak. När jag sällat mig till lämmeltåget i morse kring åttatiden, och stirrade minst lika apatiskt på mina medpassagerare i tunnelbanan som dem stirrade på mig, så slog det mig: Det finns så sinnessjukt mycket folk i Stockholm, men hittills har jag aldrig besökt en stad där jag känt mig så ensam. Då får det vara hur häftigt det vill, men jag skulle ärligt byta bort alla flashiga kaffe-to-go-ställen i hela staden mot att ha en nära vän med mig överallt.

Det blir lätt långtråkigt utan att surra med någon, även om jag får göra det när jag kommer hem till min förträffliga sambo. Jag gillar fan att springa ihop med folk jag känner hela tiden, och jag gillar ännu mer att folk vet vem jag är, vart jag bor och vem min mamma är.

Men en rolig sak hände idag på lunchen. Där strosar jag fram längs Kungsgatan med nya tuggummin i fickan från Pressbyrån. Det sista stället i världen man helt spontant springer ihop med någon man känner, måste väl vara Stockholm. Och vad händer? Jo, någon utbrister ”Men du skojar med mig!” Där står alltså min klasskompis David som för tillfället är på väg ut för att käka lunch. Och så var min dag gjord. Märkligt va!