Guitar hero + bilder från påsk

Ja hej å hå, nu var vi stolta ägare till en
gura av senaste sort. Eller, snarare den billigaste
som gick att få tag i, men hey, alla proffs började
säkert inte med den dyraste utrustningen? :)

Det kommer att krävas en stor dos tålamod, men nu är
det bannemig dags att uppfylla en livslång dröm. Man blir
ju inte yngre precis..

Skulle va häftigt att ha ett såndant gehör att man bara
kunde höra en melodi och sen dra iväg den på en gura som
om det var de enklaste som fanns. Antar att det är många
år dit, men börjar man aldrig får man ju aldrig veta om
det ens var möjligt.

Så vad har hänt på senaste då?

. Macke har bytt bil (BUHUUU, mercan är borta!! :()
. Det har investerats i några högtalare till min bil, adjöss köksradio.
. Jag har gått från lite blond till ännu mera blond.
. Har bakat bröd i min bakmaskin idag. Supernyttigt och jättegott
. nött sim city som den värsta nörden idag.

Ja och säkert har det väl hänt lite mer, men jag
känner mig inte nog inspirerad till att börja plita
ner allt ikväll. Snart är det duschen som gäller och
i morrn ska jag upp och flyga igen.

Här kommer lite bilder från påsken uppe i Sildut. Erase and rewind..

                             

fia. up up and away

I can see a new horison

image14

– När orden sviker mig och saknaden saknar beskrivliga proportioner

Idag är första dagen på ett bra tag som känts riktigt bra. Den har
rusat ifrån mig som ett godståg påväg mot okända destinationer.
Jag får nästan lite dåligt samvete när jag glömmer bort det onda
och tillåter mig själv att vara glad.

Åt vårens första mjukglass idag med lille stefan och Malin. Den var helt okej, trots
att killen som gjorde glassen missförstod vilket strössel jag skulle ha, och ljög när
jag frågade om det svarta strösslet var salt. Johanna kom förbi och jag kom på mig
själv med att önska att Micke också kunnat vara med. Det känns så orättvist. Han är
den pusselbiten som saknas för att göra bilden komplett.

Valborgsfirande i Abborr i morrn, och samma där. Vill inte förstöra
mina värdefulla minnen med nya, men så kan man ju inte heller tänka.

fia. I can see a new horison.

let poems do the talkin’

image9

Inget är vackrare än månens bleka sken
som kan få den tröttaste människas ögon
att tindra. När daggen lägger sig i gräset
som en matta av silver och när nytt hopp
föds för en ljusare dag. Inget kan vara
skönare än att betrakta skuggornas svala
dans och sakta gunga med när de svävar
som änglar på lätta fötter. Natten är min tid
för njutning. Sakta vaggas jag till sömns av
stjärnornas tysta glitterspel och det är då jag
önskar att stunden kunde vara för evigt.
När solen till sist målar upp en ny dag med
starka pasteller, flyr du likt en förrymd fånge
för att om blott ett par timmar komma tillbaka
och trollbinda mig som inget annat kan.

Fia


image12

Det finns en saga om en fågel som sjunger endast
en gång i sitt liv, men då sjunger den vackrare
än någon annan varelse på jordens yta.
När den lämnar sitt bo söker den efter en törnbuske
och ger sig inte förrän den har hittat en sådan.

Sedan sitter den och sjunger bland de taggiga grenarna,
fastnaglad på den vassaste och längsta taggen.
I sin dödskamp sjunger den vackrare än
både lärkan och näktergalen.
En enda storartad sång till priset av sitt liv.
Men hela världen stannar för att lyssna
och Gud ler i sin himmel.
Ty det bästa kan endast födas ur stora smärtor…

Så säger åtminstone sagan.

Karin Boye


O bröder o systrar, säg mig vad saknad är.
En dag stannade världen,
stod stilla i flera minuter.
Tårar brände i mina ögon och skar djupa sår i mina kinder.
O bröder o systrar, varför just du?

O bröder o systrar, du är borta.
En minut utan dig är som en hel evighet,
en evighet som är så ensam.
Hur skall jag kunna leva ett helt liv utan dig?

Bröder o systrar, Han finns nog inte.
Fanns Han så hade han skonat dig.
Du skulle fortfarande skratta ditt underbara skratt
och finnas här vid min sida.
O bröder o systrar, jag tvivlar.
Jag undrar om du ser mig,
mig och mina tårar,
Jag undrar om du kan höra när jag ber,ber för dig.

Bröder o systrar. låt tårar falla, ty sådan är saknaden av en vän.

Fia
image11

destruction of a wrecking ball

En bild säger mer än tusen ord.

image8

Efter nästan en vecka av dålig sömn så rasade allt.

Tårarna kom igen, troligtvis mest för att jag var så dödligt trött. Att bli
utkallad på jouren idag tog helt knäcken på mig. Som jag kämpat i
veckan för att hålla mig upprätt, hade verkligen hoppats och trott på
att slippa jobba fredag också.

Jag fick svälja min stolthet och allt vad arbetsmoral heter och sjukanmäla mig.
Någon kompdag var det inte tala om eftersom det verkar vara personalbrist på
Arlanda för tillfället. Skönt iaf att jag fick full förståelse över telefonen, det var nog
jobbigt att ringa och förklara hur det låg till, berätta vilken jobbig vecka jag haft och
att jag nog hade varit en fara för mig själv och andra om jag flugit idag.

Inatt har jag tagit igen efterlängtad sömn, 12 timmar skön och lugn sömn. Det 
hjälper så mkt att bara få vara hemma och att slippa sova själv. Sover man inte
fungerar ju inget annat heller. Hoppas på att kunna ställa tillbaka dygnsrytmen
i helgen och bara rå om mig själv. Göra saker som faller mig in och tillåta mig
själv att vara glad de stunder jag är det.

Ringde Jennifer och vi stack ut till Rappatjärn i de vackra vädret och pratade.  
Fortfarande så många frågetecken och existensiella frågor som rör sig i huvudet.

Datumet för begravningen är satt nu. 16 maj.

fia.

Att du kunde dö, det hade jag glömt

Dagarna går, nätterna desto långsammare. Försöker hålla mig sysselsatt med
diverse korsord, bilstädning, pusselbyggning o så. Men så fort jag lägger undan
mina saker och sitter stilla i min ensamhet så kommer allt igen.

Sover oroligt, och dom få sömnsnuttar jag lyckas få till så drömmer jag
konstiga drömmar. Kan inte kalla det för mardrömmar heller, för jag vaknar
ju inte kallsvettig o vettskrämd. Minns inte heller vad jag drömt, är bara vansinnigt
orolig när jag vaknar och har en hög puls.

Har valt att vara mkt ensam nu de här senaste dagarna. Har suttit för mig själv timtals
och tittat på bilder, försökt minnas och framför allt – försökt att inte glömma.

Idag gjorde jag nått som jag väntade för länge med när per gick bort. Jag provade
ringa till Mickes telefon. Inget svar förstås, och jag kommer nog att ringa fler ggr.
Jag vet liksom inte vad jag ska göra för att få mig själv att förstå att han är borta.
Alla bra är sätt utom dom dåliga, och allt som bara kan göra det här verkligt för mig
måste jag ju testa.

Nu till lite tankar runt om allt som hänt.

Jag lärde känna Micke genom Challe. En gång min bästa vän, och så har det förblivit
åtminstone i mitt minne. När jag fick beskedet var hon den första jag tänkte på. Det kändes
mer självklart än något annat att ringa och fråga om hon hade fått veta nått. Det kändes lika
självklart att vi skulle göra det här tillsammans, och jag kan inte komma på ett annat sätt jag
skulle ha klarat av det på. Ensam är inte alltid stark.

Trots att det gått så många år, och mkt har hänt så var vår kram de mest rena jag nånsin
varit med om. Vi har gått miste om mycket i varandras liv, men vi kommer alltid att ha dom
åren vi hade tillsammans med Micke o Kenneth. Betydelsefulla, värdefulla år.

Hur jag än vrider och vänder på det så kommer han ju inte tillbaka, jag önskar
bara att det fanns någon som kunde berätta för mig hur man gör för att gå vidare.

fia. tacksam

Om mig

Fia, det är alltså jag det. Jag är en riktig norrlänning som kapar orden med omsorg när tiden är för dyrbar för att slösas på onödiga ändelser. Journalist till vardags, Batman på kvällstid. 

Välkommen in i min värld och till hur jag ser det!