Hemma efter en spontantripp till Västerfjäll och jag nästan spricker av positiv energi. Utedass, yatzy, väggbonader, stearinljus, Loa Falkman, hem-malda kaffebönor och två av mina absolut bästa vänner. Vad mer kan man begära? 

Jag satt och log för mig själv i bilen på vägen hem. För att jag är jag, för att dom är dom och för att vi är allt detta precis just nu. 

Besökte Iglootel ikväll med Sofia! Åh, så fint det är! Jag kan ju bara föreställa mig hur imponerade utländska gäster ska vara när de kommer hit och får se det där, om jag som vuxit upp med snögrottor kommer därifrån med den här känslan i kroppen! Vilket hantverk! 

Det där som syns högst upp på min arm som en bulle, det är resultatet av hårt slit. En muskel! Den skulle säkert synas ännu mer om jag inte hade så mycket annat runtomkring… ;) 

Näst sista veckan av träningsutmaningen nu. Jag missade ju hela fyra dagar förra veckan när jag var magsjuk och rasade därmed massvis i individuell placering. Även lagplaceringen har fått sig en törn när Nenne nästan brutit ett revben och Veronica är superförkyld. Men det är ju lika för alla. Misstänker att det är fler lag som haft problem med sjukdomar så här i februari! 

Ikväll slog jag i alla fall personligt rekord i poäng sen tävlingen startade. Gymmade en timme, gjorde veckoutmaningen (stå så länge man kan i planka), körde 45 minuter cardio och stretch på det. Längesen jag var så här slut, så nu ska jag borsta tänderna och göra en tidig kväll. 

Min man är ju deltidsbrandman. Jag är journalist. Min man åker på larm av alla de slag – jag skriver om dem. Och jag föredrar att vara på den här sidan av saken, på betryggande avstånd från vrålande bränder, bilmetall som krökt sig kring människor, eldhav där man söker eventuella överlevande. Eller, som den värsta mardrömmen, kanske måste hitta någon som förolyckats. För jag kanske är modig när det kommer till vissa saker, typ föda barn, lämna blod, intervjua otäcka, smarta personer. Men jag kan inte tänka mig ett mer skräckinjagande jobb än ett där man aldrig vet vad man möts av. Skadade människor, halvdöda människor, döda människor. Sorg och tragedier i såväl mörker som dagsljus. Drömmar som gått i kras eller upp i rök. 

Jag har svårt att ibland ens rapportera om en del saker. Min fantasi målar allt för naturtrogna scener för mina ögon, och det kan ta länge innan jag lyckats skaka av mig saker. Jag förstår inte hur man blir människa igen efter att ha klippt lös en omkommen människa ur ett bilvrak, exempelvis. 

Men samtidigt. Vilken tur, tänker jag, att det finns sådana som min man som törs och som orkar. För vem annars skulle rädda oss när vi som mest behöver det?