26 år gammal, då händer det. I morgon ska jag ha min första praoelev. Jag vet, helt surrealistiskt. Är det nu man borde börja känna sig gammal? Om det nu kan finnas några förmildrande omständigheter i dessa svåra tider, så är det min kusin jag ska ha hand om. Hon är 12 år och mer som en lillasyster. Hon får mina avlagda kläder som ”krympt i tvätten”, ser upp till mig, lyssnar på vad jag säger medan hon himlar med ögonen åt sina föräldrar. Precis som det ska vara.

Men jag kan ändå inte släppa det där med att hon frågade mig. Jag blev helt paff, och min första tanke var att det inte skulle gå. Men vid närmare eftertanke; varför inte? Jag har en fast tjänst och ett yrke jag studerat till. Jag har varit ute tillräckligt länge i arbetslivet för att ha lite rutin och jag kan säkert svara på de flesta frågor som hon borde ställa, men inte kommer att göra.

Nu till problemet. Jag måste ju ge henne något. Men vad? En penna? Ett anteckningsblock? Jag minns tydligt dagarna efter man gjort sina första praodagar. Ju större godispåse man fått på sin praktikplats desto mer åtråvärt yrke. Konsum var en riktig guldgruva. Vissa kom hem med flera kilo lösviktsgodis medan de som varit hos sin mamma på banken knappt tordes berätta om den nya spargrisen i plast och linjalen med reklamtryck.

Så om någon råkar sitta och lura på någon riktigt fiffig praopresent får ni gärna höra av er.