Det kanske syns, eller så syns det inte. Om det märks vet jag inte. Så tragiskt hur människor och händelser kan sätta spår i en egentligen. Jag undrar ofta om mina "vänner" visste då att jag skulle märkas för bra många år framöver, få svårt att lita på folk, tro på mig själv, tycka om mig själv, se mig själv i spegeln och gilla bilden av mig. Skulle dom ha agerat annorlunda? Jag fick ofta höra att jag fick ta mycket skit för att "jag klarade av det". Vad skulle jag ha gjort? Dött på fläcken?

Jag blir fortfarande bitter när nedlåtande tankar om mig själv kommer. Dom kommer ofta, jag förväntar mig aldrig nånting i rädsla av att bli besviken. Jag förväntar mig aldrig nånting i rädsla för att misslyckas, och misslyckas jag blir jag inte förvånad. Vad hade jag förväntat mig..

Varför är det alltid lättare att vara elak? Jag har varit där själv, jag har tagit ut min ilska på andra människor, tryckt ner folk i jakt på självkänslan och självförtroendet jag tappade då.

Det här är nog första gången jag blev riktigt personlig i ett inlägg. Ni får tycka vad ni vill, tro vad ni vill. Jag tänkte mest att det kanske finns nån där ute som känner likadant, eller som får ett otäckt uppvaknande. Jag är ingen perfekt människa, men jag strävar åt rätt håll. Missförstå mig rätt, jag är verkligen ingen bitter människa som gråter mig till sömns varje kväll, absolut inte.

Alla har vi våra spöken och jag skäms inte för mina.
 
Fia