För några dagar sedan plockade jag fram en fröpåse för att sjösätta sommarens chiliodlingsprojekt. Jag tyckte det var som så gemytligt att pyssla på med min planta i fjol, så jag kommer att ångra mig bittert om jag står utan i sommar. Det var exempelvis ett himla ståhej när plantan blommade och jag ganska snabbt insåg att det ju inte skulle bli några chilifrukter utan pollinering. Läste om att man kunde pollinera själv med en tops, men ville liksom låta naturen ha sin gång. Ni vet. Blommor och bin. 

Några svärmar med flygfän syntes inte till när jag lät plantan stå för sig själv ute på altanen i ett soligt hörn. Någon stackars förirrad spyfluga, det var allt, och den gav jag inte mycket för. Nej, här krävdes det snygga, väldoftande kompisar för att det skulle bli något! Jag sprang och bar denna skapelse runt tomten i flera veckor för att maximera soltillgången samt öka chanserna för pollinering. Jag var dessutom nojig över att den skulle tycka att det var lite för kallt här uppe i slutet av maj, men den överlevde – mot alla odds. Och tolv fina chilisar blev det!

När jag står där och öppnat påsen och låtit ett gäng frön rulla ut i min hand, slår det mig. Ni vet, bara sådär från ingenstans – vilken sjukt häftig grej det är med frön! Torra och menlösa, men så snart de hamnar i rätt miljö börjar något magiskt hända. Det brukar inte ta mer än en vecka, tio dagar, så har en liten grodd letat sig upp genom jorden och mötts av dagens ljus. Liv. Det är riktigt fascinerande hur det kan rymmas så mycket livskraft i något som till synes är så livlöst. Det blir automatiskt också en vacker metafor för hur det mänskliga livet kan te sig ibland, men det resonemanget sparar jag till en annan kall majdag. 

Började också fundera på det där med bäst-före-datum. Det finns en stämpel på varje fröpåse, men eftersom man sällan använder hela påsen har jag planterat med gamla frön i flera år och ändå haft tur att få plantor. Jag undrar om det finns en stopptid för ett frö, liksom för oss. Om det finns ett datum eller en tidpunkt efter vilken det är kört att kunna gro. Typ hade fröet bara hittat jord en tisdag hade det kunnat gå, men nu hann det bli onsdag?

Jag googlade naturligtvis på ”frö” och ”bäst-före” och påmindes genast om något jag läst för längesen i Illustrerad vetenskap. Om frön som hittats i gamla egyptiska gravar som man fått att gro flera tusentals år senare. 

Det är så häftigt att jag knappt kan förstå det!