Det är nio månader sedan jag började känna av problemen av hypertyreosen. Utan tvekan de nio längsta och tyngsta månaderna i mitt liv. Och nu, när jag börjar vara på väg ut ut den här soppan, inser jag hur jävla illa det faktiskt var när det var som sämst. Jag har fortfarande dåliga dagar och nätter, men de bra dagarna är fler än de dåliga, och sömn får jag men jag behöver fortfarande lite hjälp på traven. Jag kan fortfarande inte ta en tupplur mitt på dagen och bara somna på en lunchrast, men den saken kan jag verkligen klara mig utan så länge jag slipper ångesten. 

Min läkare sa att det inte är ovanligt att man kan få svårare att hantera stress efter hypertyreos, och så här långt kan jag säga att jag kämpar med att försöka göra mitt jobb så förutsägbart som möjligt. En del veckor som bjudit på för många ”överraskningar” har varit jobbiga. Hela kroppen är spänd, redo att fly och jag blir fortare trött än jag vanligtvis blev innan struman. Hjärtat klappar snabbare och hårdare och jag har lätt för att bli andfådd vid minsta lilla ansträngning. 

Mest av allt märker jag nog hur mycket gladare jag är. Innerst inne. Jag kan vakna på morgonen och känna livsglädjen och nyfikenheten, förväntan och längtan. Jag äter mat för att det är gott och för att jag är hungrig och vill, inte för att fylla på bränsle för att kroppen ska orka. Jag tränar för att det är roligt och stärker mig, inte för att fördriva en timme av en dag som känns som en evighet och mota bort ångest och oro. 

Jag mår inte bäst, men jag mår bättre, och det är mer än vad jag har kunnat säga på väldigt länge.