Existensiella tankegångar ikväll. Tänk hur jag går och tar för givet varje dag att jag kommer att dö en naturlig död när jag är gammal och levt ett helt liv. Och tänk hur många som gör mig sällskap i de tankarna.

Jag undrar bara hur i hela världen man hanterar ett besked om att man har en dödlig sjukdom och att ens dagar är räknade. Så.. ja. Svårsmält. För mig som inte är troende skulle ju mitt liv ta slut redan innan jag dött.

Det är när man tänker på hur lite man vill dö ung som man inte förstår hur en människa frivilligt kan välja att ta sitt liv. Jag är rädd för att inte finnas för att jag älskar att finnas. Jag är rädd för att dö för att det kanske bara tar slut. Varför finns vi ens om vi ändå dör tillslut?

Fan, det är så svårt att greppa att jag blir knäpp.