Och så kom den där veckan som jag så länge fasat för – sportveckan. Jag kan ändå skriva det mesta, politik och kommun kanske inte hör till favoriterna, men det går ändå an. Men sport. Det finns inget ämne som gör mig så innerligt handikappad. Vi har ett gäng i vår klass som ledigt slänger sig med obegripliga sporttermer medan jag undrar om de pratar kinesiska. Det blir näst intill sensation när det visas fotboll på TV – jag uppdaterar slött min status på Facebook för att fördriva tiden i soffan bredvid alla entusiaster.

Det blir nästan som ett handikapp. Ja, men ni vet. Att inte kunna hänga med när folk pratar om Barcas senaste erövring, eller Zlatans uttalanden i tidningen. Eller för den delen Plannja eller Luleå hockey. Men jag kunde verkligen inte bry mig mindre. Den enda sport jag finner minsta underhållning i är väl friidrott. Måhända nått OS eller nån viktig final i hockey. Och det är inte för att jag inte vill vara intresserad, jag är det bara inte. Punkt. Precis som att jag tycker att räkor smakar skit. Jag har visserligen tvingat mig själv att lära mig gilla oliver.. loppet kanske inte är helt kört i alla fall?

Nåväl. Jag ska göra mitt bästa för att försöka lära mig något den här veckan. Är det något jag behöver så är det väl mer sportjournalistik. Hur tråkigt jag än tycker att det är. På torsdag ska vi på en Luleå hockeymatch. De spelar mot Modo och vi ska skriva matchreferat. Huhh… Wish me luck!

Jag har en obehaglig känsla av att det inte kommer att bli mitt mest stolta ögonblick när vi ska gå igenom allas texter i helklass…