Det är vid den här tiden på året man brukade ha höstlov. Det var på den gamla goda tiden, i år får vi två dagars extra ledigt och det är tre veckor dit. Jag förstår verkligen varför man väljer just den här tidpunkten för lov. Det liksom känns i hela kroppen att det behövs.

Eller så är det bara för att det är mycket med det mesta just nu. Folk dör, blir sjuka, opereras, överlever, skiljs eller slutar prata med varandra. Och någonstans där i mitten står jag i händelsernas centrum, fast ändå något steg åt sidan. Nära nog för att bli känslomässigt involverad, men i vissa fall tillräckligt långt ifrån för att inte kunna göra något. Ett mardrömsscenario för en sån som jag som, så att säga, aldrig kan ”lämna jobbet på jobbet”.

Men ibland har jag glömt allt efter en natts sömn, så det är väl för tidigt att säga om jag behöver ett lov på riktigt eller inte. Men nog hade det varit skönt alltid.