Idag träffade jag för första gången i mitt 25-åriga liv en sierska. Där hade jag förmodligen inte hamnat om jag inte hade jobbat. Inte för att jag har fördomar, tvärtom. Jag hade nog inte vågat bara.

För visst är det otäckt när en människa som inte känner en sätter pekfingret exakt på vem du är och vad du tänker. Och kittlande. Speciellt när det stämmer. Med en viss skepsis bad jag henne berätta om mig och min närmsta framtid, och det var helt förbluffande så rätt hon prickade. Jag tror inte ens min egen mamma skulle beskriva mig så ingående som den sierskan gjorde.

Men vissa saker. Hur kunde hon veta? Hon har aldrig sett min mormor röra vid mitt ansikte. Hon kunde omöjligt veta varför jag bara har några få personer som jag släpper riktigt nära. 

Ja. Vad säger man?