Det är så komiskt på något sätt. Så länge jag levt har mormor sett till att jag inte frusit om fötterna. Och det fortsätter hon med till och med efter sin död. Jag vet, det låter inte klokt, men det är inte mer invecklat än att hon förmodligen ägnat miljontals timmar bakom sockstickningarna och att hon lämnat efter sig ett flertal mästerverk. Och så fick jag ärva ett par yllestrumpbyxor. Tyvärr inte stickade av henne, men det var dem som fick mig att le i min ensamhet när graderna krupit under minus 18 och jag skulle ut i kylan.

Och jag antar att hon log hon också. Det varma mormorshjärtat som alltid värnat om oss. Inte bara de kalla fötterna.