Hälften

Ja, så kom då slutligen den där oundvikliga tidpunkten där jag bott precis lika länge i Arjeplog som jag bott i Arvidsjaur. En milstople, om man så vill. Det ställer ett par viktiga frågor på sin spets, som det i och för sig kanske inte finns bara ett svar på.  Är jag arjeplogare eller är jag arvidsjaurare?

Har funderat lite på det, vad jag känner mig som. Arvidsjaur kommer alltid i någon mån att vara hemma. Så länge mina föräldrar lever och jag har den kopplingen kvar kommer jag alltid kalla Arvidsjaur för hem. Det är där jag vet var stigarna går, och det är där jag vet vem som är släkt med vem, men visst känns ju Arjeplog mer som hem-hemma, inte minst efter att vi köpte ett hus som jag verkligen trivs i. Det var annat ljud i skällan när vi satt och stirrade på varandra i en trea på Österåker (passande namn!) där taket verkade sjunka med en centimeter för varje månad som passerade.

Men tänk vilka vändningar livet tar! När jag var 16 år och bar in tjocktv:n i lägenheten på Filadelfia i Arjeplog hade jag aldrig kunnat drömma om att jag skulle vara kvar här 16 år senare. Och det kanske var lika bra det, tänker jag. Då hade jag nog tyckt att det varit en deprimerande tanke – att stanna i den här skithålan för resten av mitt liv och bli lika trångsynt som alla andra. Men idag ser jag Arjeplog med helt andra ögon. Visst, fortfarande litet och till viss mån trångsynt på sina håll, men fördelarna överväger nackdelarna, och det med råge.  Det är tryggt, det är trevligt, fjällnära, vackert, lugnt, personligt. Omtänksamt för det mesta. När jag ledsnar är Arvidsjaur bara 8,6 mil bort, ett hål i isen för andhämtning. Hemma fast borta.

No comments yet.

Lämna ett svar