Jag är framme och har överlevt hela resan. Det ligger ett SL-kort i min jackficka, och jag har därmed blivit lite mer stockholmare än vad jag var innan. Jag har dessutom sagt ”aa” istället för ”jåå” och samtidigt skämts. I min praktikansökan till amelia har jag verkligen kört på det här med att jag är norrlänning, då duger det ju inte att komma med någon hemmasnickrad fin dialekt bara för att passa in. Nä, all in.

Jag har dessutom hunnit med att bli halvt ihjälskrämd under min första tunnelbaneupplevelse för denna vistelse i huvudstaden. Alla ni som brukar läsa här ibland kanske har lyckats snappa upp att det nog inte finns en människa som är mer paranoid än vad jag är när jag är i Stockholm. (eller i andra stora städer för den delen.) Den här gången var det inget mindre än en luftpuff från någon damask mellan tunnelbanevagnarna. Jag studsade tio centimeter av detta nya och otäcka ljud. Bra. Ribban är lagd.

Stockholm bjuder idag på 2,3 minusgrader och en askgrå himmel. En tanke slog mig när jag stod och tittade ut genom tågfönstret i väntan på att rulla in på centralen. Jag kanske var på väg in i Stockholm, men vart jag egentligen är på väg vet jag inte. Jag är här, mitt i ett sammanhang som kanske är större än vad jag själv anar.

Nog om detta. Ska strax ut och tämja tunnelbanan och kolla hur lång tid det tar att ta sig till jobbet. Och kanske kolla i någon butik. Men bara kanske.