En iakktagelse; mina naglar har återhämtat sig sedan begravningen av mormor. I ren nervositet och ångest bet jag av alla tio i bilen på väg till Arjeplog, och de har inte riktigt varit sig själva sedan dess. Nu är de tillbaka igen i normal längd, ett tecken på att dagarna gått. Snart två månader för att vara exakt.

Och jag förnekar det fortfarande. Eller, jag vet ju att hon inte finns. Men så länge man inte tänker på det så är det ju inte jobbigt, eller hur? Jag skulle verkligen ha behövt hantera den här sorgen på ett bättre sätt, men jag orkar inte öppna den dörren.

Ibland saknar jag så att det gör ont i bröstet, och ikväll är en sådan kväll.
Mormor, du fattas mig.