I fredags när jag lämnade Östergård för Arjeplog så låste jag ytterdörren till lägenheten jag delar med min roomie. Så långt är allt som det ska, men när jag kom tillbaka i söndags var dörren upplåst! Hur fan går det till? Min roomie är på Gotland så det är ju helt fysiskt omöjligt att det är hon, och det är bara vi som har nycklar till den dörren. Vem är det som spökar hos mig?

På grund av denna ovisshet så blev jag helt barnsligt mörkrädd igår kväll när jag skulle sova. Jag inbillade mig att någon stod bakom dörren och försökte låsa upp! Snacka om att jag skulle skita på mig om det hände.

Det får inte hända.

Lägesuppdatering för katastrofen i mitt ansikte
Läget i min fejja är ungefär som igår. Jag inbillar mig dock att det är nån prick som har försvunnit. Alla prickar som förvinner är ett steg mot rätt riktning. Det gör åtminstone inte ont idag. Kan ni förstå hur tokigt det kan bli?   

Jag förundras fortfarande över hur en sådan god tanke kan ge ett sånt taskigt resultat.

Ikväll lyssnar jag på F.R Davids och minns tillbaka på tiden i Lådans Toyota. Önskar bara att han fortfarande var i livet och kunde vara med och skojja om de nattliga slowmotionkörningarna vi gjorde, och om hur Joppe mer eller mindre alltid satt i hans knä när han körde. Helt galet, det börjar snart vara 10 år sedan vi satt där. Kommer jag alltid att minnas det så här starkt?

Jag hade igång lugna favoriter igår, och vips så dyker den låten upp från ingenstans och ger mig sådana tydliga flashbacks att det nästan blev otäckt. Det är vid ett sånt tillfälle jag undrar om det är meningen att jag ska börja tänka på honom och allt kul vi hade? När fan spelar dom den urslitna discodängan annars?