Tankarna vandrar och jag får inget gjort. Eller jo, saker som jag egentligen inte måste göra blir gjorda. Men min text som jag har deadline på i morrn kl 12 har jag inte ens börjat med. Jag tror inte det blir nått av det ikväll heller. Det går inte. Det går inte vara kreativ.

I morgon är det onsdag. Två dagar kvar tills begravningen, sen räknas det som definitivt och färdigt. Jag vill inte. Jag försöker distansera mig från allt det hemska och onda för att slippa känna det. Och samtidigt så finns det där i bakhuvudet. Stora förändringar är att vänta och jag är inte redo för dem. Jag orkar inte. Om man nu någon gång kan bli det. Det känns som att stå på en hög trampolin med gråten i halsen för att man inte törs hoppa. Och vips kommer någon och puttar en.

Hur många underbara och värdefulla minnen jag än har så hade jag hoppats på många fler. Jag känner mig bestulen samtidigt som jag inser hur själviskt det är.

Om sorg bara är en känsla, varför känns det så otroligt hopplöst och så oändligt ledsamt? När går det över? Går det över? Jag saknar dig mormor.