Nu måste vi reda ut en sak. Efter fyra veckors noga studerande måste jag konstatera: jag är nästan kortast i hela Stockholm. Med mina 167 centimeter vertikalt från marken till hårfästet, har jag gått omkring och trott att jag är medellång som kvinna i Sverige. Det är åtminstone vad jag fått för mig, men det är fullkomligt omöjligt. Vart jag än går får jag stå på tå för att se över folkmassorna, om ens det fungerar.

Idag på tunnelbanan på vägen hem blev faktumet ännu mer påtagligt. Man har stängt ned en hel gren av gröna linjen för renovering och med det har trycket naturligtvis ökat på den närliggande linjen. Det innebär att man får uppleva scener som liknar Japan och deras sjukt överfyllda tunnelbanor. Idag blev det rent löjligt. Det var så trångt att jag med lätthet hade kunnat lyfta båda benen samtidigt och fortfarande behållit samma position.

Men det är sådana här gånger man förstår hur liten man egentligen är. Det var bara en eller två människor under hela turen, som nästan tog en hel timma på grund av folkmassorna, som var kortare än mig. På riktigt alltså!

Vad ska vi dra för slutsats av detta? Är folk i allmänhet längre i Stockholm? Har jag korta vänner och en kass referensram? Är jag verkligen 167 centimeter? Är det långt eller kort? Har jag krympt??

Frågorna hopar sig.

I Japan hade det gått in dubbelt så många!

Då kan man ju alltid göra som någon har gjort i en park på Östermalm – sätta fast konstgjorda löv i träden! Snopet men ett kul initiativ till ”gatukonst”. Mer sådant tack!

Research hela dagen idag inför intervjun på fredag med Stormare. Och hur gör man ett bra förarbete? Jag har för närvarande åtta flikar öppna i Firefox och kommit så långt som till hur hans karriär började. Man kan aldrig vara för mycket förberedd, och om det är tillräckligt ambitiöst lär väl visa sig på fredag. För svaret på hur man gör ett bra förarbete får man när man sitter där, öga mot öga, och inte vet vad man ska säga. Så enkelt är det.

Men jag kommer väl göra som vanligt. Bita av mig alla naglar kvällen före, gå dit med hjärtat i halsgropen med alla tankar på hur jag tänkt att det ska bli – och sen blir det precis tvärtom för att jag inte kan vara någon annan än mig själv.

Men, det har ju fungerat hittills.

E-type i lurarna, den bästa peppmusiken!

När ett mejl om gratis produkter dimper ned i inkorgarna på redaktionen startar jakten på godbitarna. Man vet att man har missat något när alla tjejer ställer sig upp samtidigt och marscherar åt ett och samma håll. Jag har redan fått produkter för säkert 2000 kronor, och idag kom jag över detta! Det är tydligen dags att brun-utan-sola sig och bli vårfräsch. :)

Det är måndag och jag är äntligen tillbaka på brottsplatsen. Jag känner mig ovanligt måndagspigg, har mycket att göra och pulsen ligger stadigt hög. På mitt arbetsbord står ett glas mineralvatten och högen med arbete väntar på att betas av. Jag är på hugget, nu kör vi!

Det är så tråkigt att vara febrig att jag snart går under. Och jag har verkligen inte tid med det här! Kämpade mig upp i morse och åkte på jobbet. Hade en intervju som jag inte kunde missa, men efter den var klar blev det raka spåret hem igen till soffan. Och där har jag legat sedan dess.

Och så mitt i tråkigheten ringde det på dörren. Blommor från min gubbe! Åh, ibland är han riktigt älskvärd! Speciellt idag. Jag log för första gången på hela dagen när jag öppnade dörren för blomsterbudet.

Och den ”sötsura”, det är jag det. :)