Så här ser jag ut idag när jag packar för en arbetsvecka i Arvidsjaur; som en karamell. Jag minns sist jag använde klänningen, det var under en stjärnklar himmel flera hundra mil härifrån på thailändska Koh Lipe. Jag drack en kall öl, tittade på en brasa man gjort upp på stranden och lyssnade på reggaemusik. Så kan man också ha det!

Igår gick så den stora kubbpremiären av stapeln. Inte helt utan svårigheter dock, det blåste så mycket att kubbpinnarna seglade iväg åt fel håll. (Bra skyll, för övrigt.) Men vad gör det när man har sällskap av tre andra vinnarskallar? ;)

Ikväll blir det grillning med samma gäng, och förmodligen en hel del musik. Men först lunch, träning av armar och axlar, dusch och fix.

Dagens fotstatus: svullnaden har gått tillbaka rejält och jag kan stödja på hälen utan att det gör ont. Några sidorörelser är det dock inte dags för ännu. Blåmärket på utsidan av foten är ganska ömt. Avvaktar till i morgon med att prata med läkare.

Men, klok som en bok som man var förr i tiden, myntades ett uttryck som stämmer än idag. ”Det finns inget ont som inte har något gott med sig.”

1. Jag tvingas att vara stilla.

2. Jag hinner se dokumentärer jag missat.

3. Jag kan se The Kardashians mitt på dagen när ingen ser och i smyg tycka att det är underhållande, för ingen vet ju vad jag tittar på när jag är ensam hemma.

4. Jag har blivit en jävel på att linda foten. Titta bara så fint det blir!

Utöver dessa fyra positiva ting som min stukade fot fört med sig, finns det ett gäng negativa punkter som jag tänkte ta i nästa inlägg. Vänta bara tills jag försökt duscha ståendes på en fot i ett badkar…

Lång natt, lång dag. Blev ett återbesök hos Muskelsnickarn i morse, men eftersom jag var så svullen och hade så vansinnigt ont kunde han inte göra så mycket. Det fick bli akupunktur och stretch. Domen: en förmodad nerv/muskelinflammation.

Känns dock aningens bättre ikväll, krampen är mindre och smärtan håller jag i schack med dessa:

Förkyldast är en felaktig böjning av ordet förkyld, men det är fan i mig det närmaste sanningen vi kan komma just nu. Att sova med balkongdörren öppen var visst inte en sådan bra idé som den lät när vi kläckte den i lördags. Ont i halsen, snorig och allmänt eländig är vad jag är idag. Orkar ingenting, känner mig föga motiverad att ens försöka och fick rent av gå och lägga mig efter lunchen. Och här ligger jag fortfarande och har just börjat fundera på hur jag ska lyckas skriva ihop de artiklar som jag lovat tidningarna idag. Men på något sätt går det, det gör det ju alltid. Eller?

Om du känner dig minsta osäker, kan jag meddela att våren med all säkerhet kommit till Arjeplog. Kalles har ställt ut skylten, och därmed var saken klar.

Jag väntar dock en vecka till på mjukglass-premiären. För sakens skull. Man vill ju inte ta ut något i förskott. Nä, sanningen är den att jag jobbar i Arvidsjaur i veckan, annars hade nog första glassen resan varit sänkt… ;)