Hur sugen är jag inte på att beställa mönstret till den här klänningen och för första gången i mitt liv sy något som jag inte verkar hitta i butik! Jag har dock liten, för att säga ingen, erfarenhet av mönster och sömnad men mamma är ju vass så man kan ju alltid hoppas att man har det i generna.

Har dessutom hittat enbart positiva omdömen om mönstret. Det ska visst vara en walk in the park att sy klänningen, symaskinen står i förrådet. Då återstår ju egentligen bara att beställa mönstret och hitta ett snyggt tyg. Inga konstigheter. Så får det nog bli!

Åh, vad jag älskar den kreativa sidan av mig själv!

Vem hade kunnat tro att det faktiskt fanns ett par ben under alla de där kläderna man byltat på sig under vintern? Det finns hopp om liv ändå, och det väcktes av solen som tittade fram under gårdagen. Jag är som vanligt snabbast med att glida in i sommarkläderna, för att om en vecka förmodligen besviket får konstatera att snöfallet utanför fönstret inte är frömjöl eller något annat somrigt, utan just vad det ser ut som – snö.

Men skam den som ger sig! Det vore ju synd att gå miste om sol på benen på grund av jeansbyxor. Jag lever på hoppet.

Randiga byxorna på! Precis lagomt kul en snöig dag i början av maj. Ja, ni läste rätt. Jag vaknade vid åttatiden i morse och tänkte att det vore trevligt med en löprunda, men efter att Macke dragit upp rullgardinen var det som om ridån drog igen. Det blev ingen löpning. Jag vände på mig och lät min sovmorgon bli just en sovmorgon, och nu är jag åter på kontoret för att fortsätta vara en nitisk, obstinat, sensationssökande och jävlig journalist. I randiga byxor.

För att jag kan.

Och så kom äntligen byxorna jag fick av Macke i födelsedagspresent. De fanns inte i rätt storlek, men nu sitter de där de ska. Lundhags när de är som allra bäst. :)

Adjektiv på I: Intelligent, intellektuell, i… i. Irreparabel? Äh. Vad jag ville säga med det är här är att jag känner mig extra smart i min röda kavaj och Raybanbågar på näsan. Inget mer.