Ja vilket nyår! Hälften av sällskapet drattade dit i nån typ av magsjuka och fick vara uppe stora delar av nyårsnatten och kräkas. Kul start! Vi som klarade oss åt i alla fall en väldigt god middag och umgicks till på småtimmarna. Jag antar att det är så här en del högtider kommer att se ut i framtiden – febriga, snoriga, magsjuka och med andra diverse krämpor. Sånt är familjelivet! 

Nyårslöften då? Förutom att ha ett sportigt år är det lite magert med löften. Jag lovar nog mest saker som jag tror jag kommer att kunna hålla. Något Lidingölopp eller annat galet finns således inte med i bilden. Jag tänker dock bli bättre på att fota – att faktiskt ha med mig kameran och inte vara iPhone-bekväm och knäppa bilder med telefonen. Bra bilder är så otroligt värdefulla när man går tillbaka något år och vill minnas. 

Min nyårsoutfit. Älskar mönstret!   

God jul och god fortsättning! Så här stilig var Sune trots lite prickar som var sviter från tredagarsfebern. Skjorta,  hängslen och Nalle puh-mage, som vilken kick-off-farbror som helst! ;) 

Idag firar vi vidare i Arvidsjaur. Min mamma fyller år så än är det inte dags att tänka på kaloriintaget!  

Det har varit fyra inte så jätteroliga dagar. Sune har varit febrig sedan lördag eftermiddag och vill förstås vara nära hela tiden, precis som man själv ville när man var liten och sjuk. Men han börjar bli tung det lilla knytet, och att bära honom i fyra dagar har varit si sådär för ryggen. Vi har mest varit hemma och försökt få dagarna att gå. Tack och lov så äter och dricker han som han brukar. Alltid något!  

Jag vet inte vilken Gud som hanterar förkylningar, men det kanske fungerar med en bön till den allmänna avdelningen? I’m out of options. 

Sune har sovit och sovit och sovit de två sista dygnen. Dessutom var han ovanligt lättroad igår eftermiddag. Skrattade åt minsta lilla! Det brukar kunna vara ett tecken på att feber är på ingång, och mycket riktigt så tog det inte länge innan vi märkte att han var varm. Lilleman har varit uppe på över 39 grader idag och gör inte särskilt mycket väsen av sig. Stackarn! Blir en lugn dag hemma med vila, vila och vila. Han är inte förkyld så vi misstänker att en ny tand kan vara på väg. 

Det är inte mycket som varit sig likt i år. Alldeles i början av 2015, den nionde januari, förändrades mitt liv för alltid. Tid fick en helt ny mening. Att vara självständig till att alltid vara behövd. En liten, liten människa som vuxit i mig, levt av mig, fötts av mig – plötsligt var han här och det blev en till bit att passa in i livspusslet. En främling men samtidigt den käraste. Så väntad men samtidigt så överraskande. Ny men så självklar.

En stor del av det här året har gått till just att lära känna vår nya familjemedlem. Varför han kunde gråta i timmar efter han ätit (mjölkproteinallergi), att han sov dåligt när han hade täcke på sig (blev för varmt). Ja, han kom ju inte direkt med någon bruksanvisning, och jag vet inte hur det är för andra förstagångsföräldrar, men inte var då jag programmerad att förstå allt från dag ett – tvärt om. Det har blivit en del trial and error innan man räknat ut saker och ting.

Jag blev sjuk också, mitt i allt matande, bärande, tröstande och vyssande. Struman höll mig i ett strupgrepp och höll på att driva mig halvt till vansinne innan jag räknade ut vad som var fel. Några eländiga månader följde med ångest, rejäla sömnproblem och nedstämdhet. Jag är så tacksam för Erica som visserligen varit viktig för mig sedan vi lärde känna varandra, men som blev ett ljus i strumamörkret.

2015 blev också året när jag bestämde mig för att fortsätta min journalistiska karriär. Jag sökte annat jobb, fick det men backade ur. Magkänslan skrek Du älskar att skriva! medan förnuftet ville annat. Jag gick på magkänslan och det känns fortfarande bra.

Så här veckorna innan årsskiftet har jag svårt att ta in att ett helt år snart passerat. Att jag överlevt allt som hänt under året, sett så många rädslor i vitögat och kommit ut på andra sidan – livs levande! Sune har lärt sig att bajsa på pottan, han kan (om han vill) ta några steg alldeles själv. Han kan säga ”titta” (och gör det en miljon gånger varje dag) och har lärt sig klappa händerna.

Något måste vi ju ha gjort rätt det här året! :)

Det är inte bara himlen som är mörk så här års, mitt hår brukar också följa med. Kul att bli av med utväxten också när vi skulle på julshow och julbord i Lycksele!  

20 minusgrader och real life Frost. Arjeplog är så vidunderligt vackert när det knäpper till och blir kyligt, och egentligen är det ju inte så bökigt att vara ute när det är kallt, det är bara de där minuterna innan när man ska klä på sig (och en Sune som inte vill bli påklädd…) 

Blev en promenad till fiket där vi träffade Sandra och Seth. 

När tryggheten skakar i dess grundvalar, vem tröstar en då när man är vuxen? Ibland saknar jag verkligen den där villkorslösa tron man kände som barn när den man litar på mest i hela världen säger att allt kommer ordna sig. Då finns inga andra alternativ, hen är ju vuxen och vet hur det är. Säger hen så, ja då är det så!

Jag minns särskilt att jag hade hört om något krig på TV och kände mig rädd och ängslig när jag skulle sova. Tänk om det blir krig här. Tänk om de där hemska typerna kommer hit med sina vapen. Jag berättade om mina farhågor för mamma och pappa och fick alltid den mest övertygande förklaringen man kan önska sig; ”Men Fia, det är jättemånga hundra mil bort från oss. Sverige är ett tryggt land och hit kommer inte kriget.” Det räckte så, för det var precis så övertygande jag behövde förklaringen att vara för att släppa oron, sluta ögonen och somna. Trygg.

Det är lite mer komplext nu. Idag matas man av lättillgängliga omvärldsnyheter från alla håll. Påflugna, ilskna rubriker – den ena värre än den andra. Man hinner inte lyfta garden, det har krupit innanför skinnet innan man hunnit svälja ingressen, sen är det för sent. Å vem tröstar det trettioåriga knyttet och säger att allt ska ordna sig?