För någon kväll sedan såg jag en dokumentär på SVT play om socker. Riktigt intressant och en ögonöppnare för mig. Trots att jag tycker att jag lever relativt nyttigt, finns det ju alltid områden som går att göra något åt. Det blev extra tydligt efter att ha sett det där! Man tycker sig vara nyttig som faktiskt är en av dem som bemödar sig med att äta frukost, men vad stoppar man i sig? Youghurt – fullt av socker. Flingor – fulla av socker. Till och med den rökta skinkan innehåller socker! Juice, marmelad, oboy. Socker, socker, socker. Jag upptäckte också, till min stora fasa, att Sunes gröt innehåller juicekoncentrat. Hädan efter får det bli vanlig gröt med mosad banan till. 

Jag tänker ge det ett seriöst försök att minska mitt sockerintag, framför allt det som är dolt i livsmedel. Helt sockerfri blir jag nog aldrig, men det skadar ju inte att tänka efter lite. Godis har jag redan skurit ned på till en kväll i veckan, glass äter jag knappt. Läsk tänker jag bara dricka när jag äter pizza, för då är det redan åt helvette. ;) 

Idag, till exempel. Jag var sugen på tikka masala och tänkte vara lat och köpa en kryddmix. Socker stod som andra ingrediens, den gick med andra ord bort. Istället köpte jag en kryddblandning utan socker, stekte kyckling, saltade och pepprade, tillsatte krossade tomater och créme fraîche. Lustigt nog smakar min tikka masala nästan identiskt med den som innehåller tillsatt socker. 1-0 till mig! 

Vill du också se dokumentären så finns den här!

Hemma efter en spontantripp till Västerfjäll och jag nästan spricker av positiv energi. Utedass, yatzy, väggbonader, stearinljus, Loa Falkman, hem-malda kaffebönor och två av mina absolut bästa vänner. Vad mer kan man begära? 

Jag satt och log för mig själv i bilen på vägen hem. För att jag är jag, för att dom är dom och för att vi är allt detta precis just nu. 

Besökte Iglootel ikväll med Sofia! Åh, så fint det är! Jag kan ju bara föreställa mig hur imponerade utländska gäster ska vara när de kommer hit och får se det där, om jag som vuxit upp med snögrottor kommer därifrån med den här känslan i kroppen! Vilket hantverk! 

Det där som syns högst upp på min arm som en bulle, det är resultatet av hårt slit. En muskel! Den skulle säkert synas ännu mer om jag inte hade så mycket annat runtomkring… ;) 

Näst sista veckan av träningsutmaningen nu. Jag missade ju hela fyra dagar förra veckan när jag var magsjuk och rasade därmed massvis i individuell placering. Även lagplaceringen har fått sig en törn när Nenne nästan brutit ett revben och Veronica är superförkyld. Men det är ju lika för alla. Misstänker att det är fler lag som haft problem med sjukdomar så här i februari! 

Ikväll slog jag i alla fall personligt rekord i poäng sen tävlingen startade. Gymmade en timme, gjorde veckoutmaningen (stå så länge man kan i planka), körde 45 minuter cardio och stretch på det. Längesen jag var så här slut, så nu ska jag borsta tänderna och göra en tidig kväll. 

Min man är ju deltidsbrandman. Jag är journalist. Min man åker på larm av alla de slag – jag skriver om dem. Och jag föredrar att vara på den här sidan av saken, på betryggande avstånd från vrålande bränder, bilmetall som krökt sig kring människor, eldhav där man söker eventuella överlevande. Eller, som den värsta mardrömmen, kanske måste hitta någon som förolyckats. För jag kanske är modig när det kommer till vissa saker, typ föda barn, lämna blod, intervjua otäcka, smarta personer. Men jag kan inte tänka mig ett mer skräckinjagande jobb än ett där man aldrig vet vad man möts av. Skadade människor, halvdöda människor, döda människor. Sorg och tragedier i såväl mörker som dagsljus. Drömmar som gått i kras eller upp i rök. 

Jag har svårt att ibland ens rapportera om en del saker. Min fantasi målar allt för naturtrogna scener för mina ögon, och det kan ta länge innan jag lyckats skaka av mig saker. Jag förstår inte hur man blir människa igen efter att ha klippt lös en omkommen människa ur ett bilvrak, exempelvis. 

Men samtidigt. Vilken tur, tänker jag, att det finns sådana som min man som törs och som orkar. För vem annars skulle rädda oss när vi som mest behöver det?

Det här med att slå rekord som man helst inte vill ha på sin meritlista… Jag inledde det nya året med magsjuka. Tänkte i min enfald att ”men då är det ju fem år till nästa gång!” Ha! Nu har jag hunnit med en andra gång så här bara några veckor senare!

Jag började ju som sagt må lite halvkasst redan för några dagar sedan, men så igår kväll eskalerade det. Fick riktigt ont i magen, kallsvettades och fick nästan 39 graders feber inom en timme. Utan att gå in på detaljer kan jag bara meddela att jag kan innehållet på samtliga skönhetsprodukter som finns på toaletten efter den här dagen. (När man inte hinner få med sig telefonen och saknar annan lektyr.) 

Så då återstår bara frågan: magsjuka eller matförgiftning? I vilket fall känner jag mig extremt klen för tillfället. 

Ny dag i morgon. 

Tyckte väl det gick ovanligt tungt på mina promenader idag. Andfådd och varm trots låg fart, lite ont i musklerna. Tog nyss feber och har tydligen 37,9! Inte så underligt alltså att saker varit lite extra jobbiga idag. 

Verkligen inte rätt tid att bli sjuk nu! Jag hoppas att det bara är en snabb släng av febersleven och att jag är piggare i morgon, annars blir träningen rätt så lidande. Tog just beslutet att hålla mig i sängen ikväll, och det satt långt inne! 

Ni vet när man är så där trött och slut, precis så där trött å slut så man tror att man inte skulle kunna ta sig en meter från soffan om så huset började brinna. 

”I’d rather die than leaving this couch!”

Typ så trött var jag ikväll. Då smsade visst sadist-Fia sin kusin och sa att vi skulle köra tabata! Hon ville naturligtvis vara med, så då var det bara baxa rumpan från soffan, in i träningskläderna och göra rätt för sig. Idag var första dagen på över två veckor som jag verkligen hade tänkt skippa all träning och bara vara lat, då känns det extra najs när man ändå lyckats ta sig för att göra något. 

Jag kommer sova som en stock i natt! 

Vi gick och lade oss relativt tidigt igår, tror jag somnade vid 23.30. Var upp och matade Sune vid femtiden, och vaknade nästa gång vid 8.45! Det var inte igår man fick en sån sovmorgon! Fick sån där skön söndagsfeeling och föreslog brunch på Silverhatten. Vi åt i en och en halv timme och körde sedan hem och såg film. Inga måsten, inga tider att passa. En jätteskön dag bara! Och kanske bäst av allt denna helg – min Erica har ÄNTLIGEN kommit hem. Det blev gråtkalas när hon överraskade mig med att dyka upp tidigt på lördagmorgon. 

Till veckan är det jag som är föräldraledig med Sune. Nu har det visserligen bara hunnit gå en vecka sedan vi båda började jobba halvtid, men det känns redan som att det var det bästa som kunde ha hänt oss! Man får lite av båda delarna och uppskattar tiden hemma på ett helt annat sätt. Jag och Sune ska passa på att motionera en massa. Vecka tre av fem i träningsutmaningen, bara köra hårt!  

Kaffe, kavaj och glasögon. Jag är tillbaka på jobbet igen, därmed kan man väl säga att ordningen är någorlunda återställd. Tänk, att för 14 månader sedan kändes det som en hel evighet bort. Jag var väl ärligt talat ganska glad över att få vara hemma precis då, mitt företag stod inför ganska stora förändringar som jag bara behövde betrakta på avstånd. Nu känns det lite som om jag aldrig varit borta! 

Första dagen på kontoret tog jag till att planera jobb. I vanliga fall är det ju en ständigt malande process i huvudet, så någon planteringsdag är sällan nödvändig, men nu har det ju som sagt gått en tid och jag behövde samla mig lite. I morgon är det skarpt läge igen!