Tänk vad 40 min på ett löpband kan göra för underverk mot ett dåligt samvete. Jag har verkligen försummat mig själv på sistone. Eller, jag har självmant gett fan i att träna för att jag inte känt tillstymmelse till varken motivation eller ork. Så där ja, då var det sagt.

Det gick förvånansvärt bra faktiskt. Över förväntan! Men ack så trött jag är nu.

Vårt magasin Syndigt blev klart idag på eftermiddagen, vilket innebär ledig dag i morgon. Kosan styrs 8.00 mot vintermarknaden i Jokkmokk. Jo, den omtalade. Jag skäms för att säga det men jag har aldrig varit där. Eller jo, en gång när jag var pytteliten och det slutade med att jag bet mamma i fingret när hon skulle mata mig med en korv. Det ska i allafall bli en kul upplevelse!

Jag och två klasskompisar slaggar över hos en annan klasskompis i Porjus. Maxmys. Vi ska se melodifestivalen i morgon! :D

Framsidan av magasinet

Mitt bidrag

Nu måste jag packa! Ha en underbar helg allihopa!

Fönstret på baksidan av huset stod på glänt. Hettan från den skoningslösa solen dansade mot den glödande asfalten och luften var tungandad som filmjölk. De söndervittrade träden kastade korthuggna och ilskna skuggor mot husväggen, men erbjöd ingen barmhärtighet för gardinerna i fönstret. De var solblekta och minde om ett årtionde som för längesedan passerat.

Stanken var outhärdlig.

En illavarslande känsla slog mig lika hårt som doften. Jag sökte djupt inom mig efter mod när alla celler i min kropp vrålade till mig att vända om. Men jag var på jakt och hade inga intentioner att avsluta den på grund av en känsla. Rädsla är en känsla, och en känsla kan inte döda dig.

Ett hjärtskärande skri fick mig att nyktra till; det skar som rakblad genom min själ och fick gåshuden att fortplanta sig över min kropp. Jag stannade upp ett ögonblick, övertygad om att jag sett en gestalt röra sig innanför fönstret. Många frågor rusade genom mitt huvud. Var jag inte ensam?

Tre snabba smällar. Precis som pistolskott, men snärtigare och mer högljudda. Instinkten kastade mig mot marken och jag landade på mage på den ockraröda jorden. Svetten lackade mitt ansikte, hjärtat hamrade i min bröstkorg och jag skakade som ett asplöv av adrenalinöverskott.

Slut. :)

Jag har gjort det igen. Åkt buss i sex timmar utan att göra någonting alls. Jag har alltså suttit rakt upp och ned i en buss och apatiskt stirrat på diverse ointressanta inredningsdetaljer i sex timmar. Varken mer eller mindre. Mackes bluetooth headset ville prompt inte ansluta till min telefon, så jag har inte ens kunnat unna mig det nöjet att lyssna på radio. Å vet ni vad det värsta är? Det bekommer mig inte. Inte ens lite!

Jag brukar alltid handla med mig en tidning när jag ska resa långt, men i de flesta fall så slutar det med att tidningen förblir oläst. Förstår inte vad jag går in i för något mode när jag kliver in på en buss. Mest troligt så inser jag väl att det inte är någon som helst idé att känna stressen eller att upprepade gånger kolla på klockan, det tar den tid det tar och så är det bara.

Så illa var det egentligen inte. Jag hade sällskap av min busskompis mellan Arvidsjaur och Luleå, vilket är större delen av sträckan. Men ändå. Jag imponeras av min förmåga att bara slå av och sitta där, jag är ju inte så stillsam annars i vardagen. Det kan kanske jämföras lite med yoga för min del. Det blir den ultimata avslappningen när jag väl accepterat mitt öde.

Snart ny vecka och i morgon är det första februari. Veckorna går undan vill jag lova!

Den här lilla rackaren är mitt andra hem.

Natten till idag har jag mest spenderat sittandes på toaletten. Om jag nu bara kunde komma ihåg den exakta siffran, men jag tror att jag kom upp över 50 räknade kakelplattor på väggarna. Om det är magsjuka vet jag inte. Jag vet bara att jag klarat mig från att kräkas men har fått betala med, ja ni vet. Behövs nog ingen mer ingående beskrivning av symptomen.

Jag har alltså varit hemma från skolan idag. Har knappt fått nån sömn i natt så den har jag tagit igen under dagen. Sett en dokumetärfilm, druckit vatten och sovit. Lär bli en intressant natt nu när jag är rejält utsövd. Någon mat har jag inte fått behålla, och så här mager var det längesen jag kände mig.

Å nu när jag har avverkat gnället så kan vi övergå till något annat.

Jag är barnsligt förtjust i Fibes oh Fibes – run to you. Den har ett skönt gung som jag helt enkelt inte ledsnar på! Bra med sån musik, den gör sig som bäst i en buss också. Av någon outgrunderlig anledning.

När jag ändå håller på så skulle jag vilja tipsa alla som är lite rastlösa att gå in på felsms.com. Väl värt ett besök. Jag vet inte om det är jag som har kass humor, men jag skrattade så att tårarna rann. :) Det är alltså en sida där man kan publicera sina felskickade sms och vilket svar man fick.

Radioveckan fortsätter och jag känner mig minst lika kass idag som jag gjorde igår. Kan väl vara för att jag inte kunnat uträtta särskilt mycket idag. Jobbigt när man inte får tag i nyckelpersoner, då blir det bara en evig väntan. Gör ett nytt tappert försök i morgon med undersökningen om hur vanligt det är med könssjukdomar i Kalix.

Klass 2 varning för snöstorm i hela landet är utfärdat så nu är det bara hålla sig inomhus kommande dygnet. Det blir med andra ord ingen promenad ikväll. Bara sitta inne och hålla i sig bäst man kan. :) Kanske vågar man sig till simhallen. Det är ju inte längre än en kilometer dit!

Bild lånad från Aftonbladet.

Det är med stort intresse som jag följt den pågående debatten om attentatet mot en polisman i Arvidsjaur. Det verkar finnas två ”läger”. Det ena tycker synd om polismannen och anser att pojkarna passar i finkan. Det andra sympatiserar med pojkarna och har full förståelse att det runnit över för dom.

Vad ska man själv tro då? Ja inte fan vet jag. Jag väljer hellre att se det konkreta som kom ur den här händelsen. Tre unga män har förstört de kommande åren i sitt liv. Även om de kanske klarar sig utan ett fängelsestraff (vilket jag håller ytterst osannolikt) så är det här något som kommer att förfölja dem för många år framöver. Och till vilken nytta? För att lyfta fram en poäng? För att bli av med den polisen?

Det känns så meningslöst när man ser det så.

Jaja. Färdigsnackat om det där, det finns andra som duktigt driver debatten framåt utan mig.

Radioveckan har tagit sin början, och det är med andan i halsen som jag överlever de kommande dagarna. Som ni kanske förstår så är jag ingen stjärna på radio. Kommer aldrig att bli. Jag har som fel ”tänk” när det kommer till etermedierna. Jag passar nog bäst med en laptop och anteckningar, trots att även det känns betungande ibland. Vad som får mig att fortsätta är förhoppningen om att det en dag ska lossa och kännas som den mest naturliga saken i världen.

En långpromenad i kväll tog knäcken på både mig och Linnea. Jag blir rädd av tanken att det redan, vid 25 års ålder, går så här tungt. Vad gör man egentligen mot sin kropp? Måste måste måste försöka ta tag i mitt liv nu. Det finns inga ursäkter, och det finns inga genvägar.

Godnatt världen.

Angående händelsen natten till idag där en polisman i Arvidsjaur får brandbomber kastat på sitt hus och sin bil.

Var ska man börja?

Besitter man tillstymmelse till konsekvenstänkande så kunde man ha räknat ut att det skulle komma fram förr eller senare vilka som gjort det. Kom igen. Arvidsjaur är så litet att man knappt kan fisa utan att alla vet om det en timma senare.

Jag brukar inte döma folk så där rakt av, men den här gången så blir jag både arg och förtvivlad. Vill man ge sig på en polisman som upprört en, ja men gör det då. Men måste man utsätta hela hans familj för livsfara? Hur kan man? Oavsett vad motivet till dådet var så ställer jag mig frågan om det någon gång finns ett rimligt skäl till att vara beredd att ta flera liv på sitt samvete. Hur tänker man? Tänker man alls? För så pass långt måste dom väl ändå ha tänkt? Brand=död. Mer klok än så behöver man inte vara.  

Det som berör mig mest är tanken på att det fanns sovande barn i det där huset. Vi får för guds skull hoppas att dom inte är stora nog att förstå vad som kunde ha hänt.

Fy fan så jävla vansinnigt. Jag kan det inte bättre säga.

En trevlig helg har kommit till sin ända, och mannen i mitt liv är tillbaka i Arjeplog. Utan mig. :( Jag har hemlängtan och det kändes otroligt jobbigt att inte kunna följa med honom hem idag.

Nåväl. Helgen har varit jätterolig. Vi har bowlat, ätit god mat, druckit god öl och inte minst tagit vår oskuld på Ikea. Jo för att varken jag eller Macke har någonsin satt våra fötter i ett Ikeavaruhus. Kanske är det sällsynt, men jag har liksom inte lidit för att jag aldrig varit där. Å visst var det ju mycket att se. Nästan FÖR mkt. Snacka om ett Mecka för inredningstokar! Tanken slog mig i kaoset av soffor och köksinredning – tänk om jag hade 100 000 att spendera idag. Shoppingen hade aldrig tagit slut! 

Ny vecka i morrn som börjar med utvädering av Lokalixveckan och fortsätter med nyhetsradio för min grupp.  

Ligger och lyssnar på gamla klassiker av Whitney Houston. Ja, man kan väl praktiskt taget säga att hela hon är klassisk som bara den.

För er som inte vet det så var hon min stora idol under hela min barndom och det finns inte många texter jag inte kan utantill. Ni förstår inte vilken enorm nostalgi och kärlek som dunkar i mig när jag hör henne dra efter andan inför sista refrängen i I will always love you, och brista ut i AND IIIIIIIIIIIIIIIII WILL ALWAYS LOVE YOOOOOOOOUUUUUUU! Det är magi. Det är så bra att det gör ont i bröstet, och det kommer aldrig att bli något annat!

Tänk att jag var så passionerad av hennes musik så himla tidigt. Jag minns det inte själv, men min familj har berättat om när jag sjunger med till Saving all my love. Jag kunde ju inte engelska, och än mindre förstod jag vad hon sjöng, men jag måste ha hittat något där och då. För så här lät det, nästan. Delar av refrängen alltså.
Seeeeeme låma laaaaa me looooooo
Mycket nyskapande trots sina fel här och där. haha.

Jag minns så väl en gång när jag och min bästis Daniella hade skrivit brev på engelska till Whitney Houston. Vi var väl, kan man säga, lite av groupisar på den tiden. Uttrycket var kanske inte myntat, men vi behövde ingen titel för att avguda henne. Många veckor gick och precis som vi tappat allt hopp om att någon gång få ett svar så dyker det upp. Brevet.

Det var det vackraste brev jag någonsin fått. Det var fyllt med reklam från hennes fanclub där man kunde beställa muggar, t-shirts och affischer som formligen skrek 80-tal. Jag trodde verkligen att hon hade lagt papperna i brevet själv och slickat igen det precis som jag hade gjort med hennes brev. Jag var så överlycklig att jag hade kunnat dö där och då, färdig och fulländad.

Det kopierade brevet med hennes kopierade autograf hängde som ett heligt krusifix på min anslagstavla i vad jag gissar blev många år. Jag hade fått brev av Whitney Houston.

Och där avslutar jag mitt skriveri för ikväll. Mysigt med barndomsminnen. :)

Bild lånad från Google.se

Känslan av att vara färdig och nöjd med en artikel är att jämföra med total eufori! Eller jag kanske överdrev lite, men det är verkligen skönt när man inte behöver känna ångest över att man kanske inte lyckats så bra.

Wunderbar.

Jag ser fram emot att få se tidningen tryckt och klar. Vi har nämligen ägnat veckans skoldagar till att producera Lokalix som kommer ut en gång per år. Jag har bidragit med tre texter och nu kan jag med gott samvete andas ut och låta redigerarna make the magic happen. :)

Jag är till och med så uppåt att jag överväger att traska till gymmet! Då kanske ni förstår hur glad jag är idag. :D

Bowling på fredag, Ikea på lördag och mys på söndag. Mycket att se fram emot nu!