Efter att ha löst ohälsosamma mängder med hår under väldigt lång tid, föll poletten ned att det kanske handlade om något annat än post partum-svinn. Jag dammade av vitaminburken hemma och började kombinera en multivitamin med en kapsel omega 3 varje dag. Det tog inte särskilt många veckor innan duschsilen slutade se ut som att en hamster förolyckats i den. På köpet har jag dessutom fått naglar! Ja, alltså jag har väl alltid haft naglar, men de har alltid gått av så snart de närmat sig fingertoppen i längd.

Jag var in en sväng på apoteket igår också och funderade på att köpa Silica, som är specialanpassat för hår, hud och naglar. Men priset, typ 400 spänn för en förpackning som skulle räcka två månader, avskräckte mig. Istället kollade jag innehållsförteckningen och upptäckte att min multivitamintablett innehåller allt som Silica innehåller (plus en hel del annat), utom Zink. Så då kompletterade jag med en burk zinktabletter för 80 kronor och tycker mig ha överlistat systemet. Ha! Så nu är det bara vänta någon månad och se om det ger ännu starkare naglar och ännu finare hår. :)

Filtrerad, skavanklös verklighet. Tack Snapchat för att du gör oss rynk- och bekymmersfria! 

Ibland ser jag på Sune med trött blick, efter sjuhundratrettiosjätte ”MAMMA!” i rad, och tänker: om han ändå bara var tyst en liten stund. Bara en liten. Men så hejdar jag mig och ler igenkännande åt min kavata avkomma. Gud vad han är envis! Precis som jag, en riktig tjurskalle som oftast vet bäst själv.

Nu har han hunnit bli två år. Hans personlighet blir tydligare och starkare för varje dag som passerar, och nog vet han vad han vill alltid! Ibland frustrerande när man bara vill göra nått lite smidigt och på det snabbaste sättet, men Sune insisterar på att kunna själv. Men oftast ganska skönt, tycker jag. Vi kommer få stångas i 18 år, men tack gode Gud att han har en vilja och att han har självkänsla att försöka driva den igenom och är så målmedveten! Det ska bli ett sant nöje att se vad han kan åstadkomma här i världen.

Mina föräldrar kom hit idag och hälsade på och hade fyndat uppe på vinden bland jag och min brors gamla leksaker. Bland annat en gnisslig dockvagn som rullat många mil i fantasins värld. Den blev förstås en klar favorit för Sune som älskar allt med hjul. Men det tog inte lång stund för honom att tröttna på att köra själv. Då klev han själv i vagnen och fortsatte på sjuhundratrettiosjunde”MAMMA!” Vi borde ha passerat tusen innan det var läggdags, med ett litet tillägg: ”Köra!”

2016 blev så 2017. Det är precis så sant som alla säger att man börjar upptäcka hur snabbt tiden går när man blir förälder. Det blir så uppenbart, så handfast, när ungen växer ur kläderna utan att hinna nöta på dem nämnvärt, när han plötsligt från en månad till en annan börjar utforska nya saker, ta nya ord i sin mun. Och när det plötsligt står en liten pojke framför en som gör sig förstådd, slåss, säger förlåt, bär undan sin egen tallrik, säger till när han vill gå på pottan. Ja, sånt! Tid får en annan betydelse.

2016 kommer jag att se tillbaka på som äventyrens år, och jag ämnar att fortsätta i samma tecken även framöver. Det var då jag kom tillbaka till jobbet efter en lång föräldraledighet med nya krafter och idéer som jag såg till att förverkliga. Det var då jag insåg att mitt jobb kan öppna nya dörrar, bara jag tänker lite smart. Det behöver inte vara kontorsnötning 8-17, och jag kom på att det är jag och ingen annan jag har att skylla på om det blir så. Det var ju tack vare mitt jobb som jag fick smak för fjällen och såg till att göra den där trippen till Sildut som vi pratat om i evigheter. Det är tack vare det som jag går i tankarna att ta jägarexamen, och det är ett av mina mål för 2017 att göra verklighet av.

2016 vidgade jag mina vyer, gick en superinspirerande fortbildningskurs, jobbade bort en del av min relativt färska flygrädsla, tappade de sista gravidkilona, fann yogan, blev ännu tryggare i min yrkesroll. Tittar jag framåt med ett helt år för fötterna önskar jag att jag kommer förvalta tiden väl. Fortsätta jobba på att inte lägga tid och energi på saker jag inte kan påverka och hellre fokusera på människor och saker som ger något tillbaka. Mindfulness, kan man nog sammanfatta det som. Lyssna på kroppen, tysta trollet på axeln som säger att jag inte kan, se möjligheterna när de kommer – och ta dem!

Egentligen har jag bara avlagt ett nyårslöfte i år, och det är att fira nästa nyår i underställ. Det kommer sig av den där helt urvidriga kombinationen av paltkoma och nylonstrumpor som drabbar en ungefär vid samma tidpunkt varje nyår.

Gott så! Puss å kram!

Jag är inte den som sparar saker. Kläder åker i soporna eller till någon insamling samma sekund som jag tröttnat på dem. De ytterst få sakerna som finns kvar från min barndom eller ungdom är tack vare att de legat på förvaring hos mina föräldrar. De grejer jag själv släpat på sedan jag flyttade hemifrån har blivit färre och färre mellan alla gånger vi flyttat i Arjeplog sedan dess. Men det finns en handfull saker som jag inte kunnat göra mig av med, ett konstigt urval prylar som egentligen inte följer någon röd tråd; ett tårtfat, några presenter från mitt dop, ett halsband som mamma hade när hon var ung. Ja, och några andra saker. Jag lägger liksom inte värde vid prylar på det sättet, utan minns hellre det förgångna på andra vis. 

Idag när jag städade en låda på övervåningen fann jag en relik från tonåren som fått hänga med, trots att den på något vis varit en liten sorglig påminnelse om hur det kunde vara ibland. Ett obrutet kompishjärta, eller ett man kunde dela med sin kille. Mitt är helt och har alltid varit det, och av någon anledning har jag haft så svårt att skiljas från det. Precis som att jag sparat det till rätt person, det är i alla fall så jag väljer att se det. Så när jag såg det i asken, grånat och fult av tidens tand, funderade jag inte jättelänge på vad jag skulle göra med det. Jag ska putsa upp det, bryta itu det och skicka den andra halvan till min bästa vän. 

Saker man sparar fastän man inte vet varför kanske bara behöver ”ligga till sig” lite. Sådär en 17-18 år. 

Så heter den här yoga-positionen. I jakt på en smidigare kropp med mindre ryggont har jag börjat känna mig för lite med yoga, och jag gillar det betydligt mer än jag trodde att jag skulle! Kul att bli positivt överrraskad. Jag laddade helt sonika hem en app med en yogainstruktör som kör olika långa program med olika fokus, den heter Yoga studio och jag kan varmt rekommendera den för nybörjare som inte har en uppsjö av yogalektioner att välja mellan där man bor. 

På bara några veckor har jag blivit mycket mjukare i hela kroppen och det onda i svanken har försvunnit! Jag verkligen älskar när man kan bli friskare av att röra på sig istället för att äta värktabletter. 

Nya träningstights har jag också. :)

Bihålor. Vilket jävla påhitt! Ligger fortfarande i sängen trots att klockan är långt efter lunch, och jag tänker fan inte kliva upp på hela dagen. Jag gjorde en kraftansträngning i morse, det får räcka! Klädde på mig, klädde på Sune, lämnade på dagis, åkte på jobbet. Men när jag suttit där en stund med värk från överkäken och upp till hårfästet, varm och klibbig, fick jag bara inse att jag skulle göra lika mycket nytta på jobbet idag som hemma i sängen. 

Ibland måste man bara få ge upp. Jag är inte sjuk särskilt ofta, men när jag blir det så är det bihålorna som spökar i nio fall av tio. Har tänkt länge att jag borde söka hjälp för det, men då blir man frisk nån dag senare och glömmer hur illa det faktiskt kan bli. Hinner inte ens bli snorig så blir det tätt, och när det väl blivit tätt blir det inte särskilt roligt. Knaprar Rinexin men gillar inte biverkningarna som följer med det.. 

Jaja. Det kunde ha varit värre! Snart på benen igen. Snart. 

Det finns så mycket man inte vet eller är osäker på här i livet, så det gäller att verkligen njuta av stunderna när man verkligen är säker på sin sak. När man vågar tacka nej trots att tusentals andra hade tackat ja, för att det var någon annans dröm – inte din.

Ju äldre jag blir desto mindre behöver jag fundera över södra Sverige. På tåget ned till Kalmar förra veckan kände jag var enda mil i kroppen. För varje tågbyte tittade folk lite djupare i sina böcker, vagnarna föreföll tomma, trots att alla platser var upptagna. Jag hör inte hemma där, varken då, nu eller sen. Kul att vara på kurs, spännande att se något annat ibland. Men skulle det där kunna vara mitt hem? Det finns ett enkelt svar på den frågan och det är Nej. Stockholm lämnar alltid en besk och fadd eftersmak, hur roligt jag än kan ha haft. Stressen, det opersonliga. Man brukar ju säga att Norrland är kallt och kargt, men det är inget jämfört med hur ensam man kan känna sig i en tunnelbanevagn till bristningsgränsen fullpackad med människor som blir nervösa av blotta tanken på ögonkontakt eller något som helst bekräftande av varandras existens.

Det är inte jag, har aldrig varit jag och kommer aldrig att bli det heller.

Jag tackade nej till en chans att göra karriär i Stockholm för fem år sedan. Jag blev dumförklarad av många i samma bransch. ”Förstår du vad du tackar nej till?” Med facit i hand var det det mognaste beslutet jag fattat i hela mitt liv, och kanske kände jag mig själv bättre än vad jag trodde att jag gjorde. Chansen jag fick var en fantastisk möjlighet och hade säkerligen kunnat bli hur bra som helst. Om det hade varit min dröm, men det var det inte. Det var någon annans.