Så här kan en journaliststudent se ut på en bildbyline för Kalix enda lokaltidning. Bara en sån sak!
Jobbet med tidningen fortsätter. Idag har jag avverkat en artikel om lokaltrafiken, en om ungdomsantalten, en om förskolorna + en liten tyckåtänk-krönika. Nu borde man ju nästan få tillåtelse att gå hem för dagen, eller hur?
Igår hände något jag inte varit med om de senaste 10 åren. Jag somnade 21.30! Helt knäppt! Men lyckan varade inte längre än till väckaren ringde i morse. Migränen var ett faktum. Jag hade hunnit upp och fått på mig hälften av kläderna, men det var bara vända tillbaka till sängen.
Jag är i vanliga fall en riktig nattsuddare och har i sällsynta fall somnat tidigare än 23 på kvällen. I sällsynta fall. Annars brukar klockan hinna passera både tolv och ett på natten innan hjärnan behagar att vila. Lite chockad har ändå kroppen varit idag. Jag har inte behövt någon eftermiddagslur, har inte ens saknat den.
Det har inte blivit något bloggande i helgen, jag har varit med gubben min och hälsat på brorsan och hans tjej. Riktigt mysigt. Vi spelade spelet som jag gett till Frida i julklapp. Hysteriskt roligt heter det, och jag kan inget annat säga än att titeln håller vad den lovar. Det är längesen jag skrattat så! :D
Nej, försöka sova. Lokalix i veckan.
Sådär. Nu har man syndat så det räcker för ett helt år. Tidningarna är inte mina, jag har fått låna dem men det är nog illa ändå! :)
Det finns många låtar som jag ideligen verkar återkomma till och som jag inte kan lyssna sönder. Det är något speciellt med en del låtar som gör att de fastnar lite extra hårt. Här kommer två av dem! Jag önskar bara att jag hade ett par stora högtalare som dunkade in rytmen i mig, men det får gå ändå.
Så är det. Nu är texten från intervjun med Karin Mattisson skriven och redigerad. Dags för kaffe!
Vill ni ta en titt kan ni klicka här: Christina
Ser nu att jag har lite småmissar i redigeringen här och var. Nåja, jag lär mig. Varje dag.
På agendan denna vecka: grävande journalistik. Enlig mig det mest intressanta av allt vi sysslat med här i Kalix. Antagligen för att jag är ny och hungrig. Men visst måste ni hålla med om att det känns spännande att faktiskt vem som helst (inte bara journalister) kan vara den som avslöjar nästa stora scoop. Egentligen krävs det inte så mycket för att snubbla över ett missförhållande. Vet man bara vart man ska söka och vad det är man letar efter är saken biff. Mycket tack vare offentlighetsprincipen.
Har gjort en intervju med en av frontfigurerna för Uppdrag Granskning idag, Karin Mattisson. Visserligen bara över telefon, men det slår mig gång på gång hur mycket man kan lära utan att sitta just i skolbänken. Jag fick svar på kanske inte alla, men många av frågorna jag funderat över kring deras arbete. Det är sådana här gånger jag knappt kan vänta tills jag är färdig. Jag vill ut där nu nu nu!
Föreningen grävande journalisters (fgj) lathund i pappersform. Kanske inte gör mig till någon toppgrävare sådär rakt upp och ned, men ack en hjälpande hand när man inte vet vart man ska vända sig. En trevlig (?) kvällsläsning på 94 sidor.
Efter lite ögonskuggsträning i brist på annat slutade det
så här. Det kanske bor en estet i mig i alla fall. ;) gubben min
påstår det!
TV:n är upptagen i minst två timmar framöver. Min internetuppkoppling håller inte för att streama en dokumentär från svtplay.se. Tvätten tog jag hand om igår. Middagen har jag redan ätit. Facebook var underhållande i cirka fem minuter. Jag duschade igår. Städade toaletten. Jag har inga färgpennor att utöva något kreativt med. Naglarna är nymålade. En promenad är utesluten sedan skräckupplevelsen igår. Vad ska jag göra hela kvällen?
Det är nästan så att en liten panik infinner sig när man inser att det inte finns något att hitta på.
Fy fan. Om någon visste hur jobbigt jag tycker att det är med vintern just nu. Fattig student som jag är finns det inte utrymme för något flera-tusen-kronors-gymkort i min budget. Är jag ute och motionerar istället? Helst inte. Men idag behövde jag storhandla. Bilen står i säkert förvar hemma i Arjeplog så det var bara pinna sig iväg. Så långt som till busshållplatsen. :) Och så långt var allt som det skulle.
Efter storhandlingen på Willys var min plan att ta bussen hem också. Men jag missade förstås den näst sista som gick 17.10, och nästa skulle gå 18.10. ”Suck. Jaha. Ja men jag knatar väl till nästa busshållplats då. ”
I löst packad trottoarsnö stövlade jag iväg med mina kassar. Tunga var dom, förbannad var jag. Och svettig. Väl vid nästa busshållplats kikar jag på klockan och inser att jag måste vänta 40 min på bussen. Aldrig i livet! Jag knatade vidare. Så långt som hela vägen hem kom jag. Men snälla rara. Kan någon vara så vänlig att påminna mig nästa gång jag kommer på något så idiotiskt, att axelmusklerna kommer att kännas som små stela hamstrar och att händerna kommer att värka en hel timma efteråt.
Jag skulle behöva tappa nått kilo och skaffa mig en kondition, men det finns inga pengar i världen som skulle få mig att löpa på en snöig gångstig. Finns det ingen välgörenhetsorganisation som delar ut löpband till insnöade och bekväma latmaskar?
Som om det inte var nog med elände att sätta sig på bussen idag får jag veta att man FÖRLÄNGT min rutt med 30 minuter. För evigt typ! Nu tar det sex och en halv timma. Detta är verkligen en prövningarnas tid.
Jaja. Nu är jag åtminstone framme. Mitt rum står kvar som jag lämnade det, om än lite dammigare än sist. En av mina krukväxter har dött. Någon har i alla fall känt av att jag varit borta. Kanske rent av saknat mig. Men ni kommer väl ihåg vad vi kom överens om gällande bortskämda blommor? Jag har åtminstone hållit min del av avtalet om än det resulterade i ond bråd död. Så går det!
Sista terminen nu. Ligger i min säng och tänker på att allt det här är borta om bara några månader. Det känns både skönt och oskönt. Mest vemodigt faktiskt, även om jag vet att jag har något roligt att se fram emot till sommaren. (resten av mitt liv!) Ja, och mitt nya jobb förstås. Jag har sagt det förr men jag säger det igen; Det här ska bli mitt bästa år på väldigt länge!