Då var vi i gång! Köket revs i torsdags, nu är det kokplatta i garaget som gäller några veckor framöver… 

Under fönstren kommer det att vara diskbänk och diskmaskin och massvis med arbetsyta. Spishällen flyttar vi till köksön. Kyl och frys ska stå där spisen stod förr. Det kommer bli jättebra, men det är mycket jobb kvar innan det är klart. Nu gipsar vi väggar, fräser ur golvet för att kunna dra elen till köksön, målar fönster och annat! Sen blir de väl att dra om ventilationen och lägga nytt tak. 

Eyes on the price!

Idag var första dagen som jag lämnade Sune på förskolan för en riktig dag där för honom, utan mig. Tidigare har jag ju funnits i närheten, redo att gripa in vid eventuell oöverkomlig gråt och tandagnisslan. Idag fanns jag i och för sig tillgänglig på telefon och bara några minuter bort, men ändå. Det är något extremt svårt och ledsamt över tanken att någon annan ska finnas där när han ramlar och slår sig, när han behöver tröst. Det är en separationsångest som är svår att beskriva. Men när Sune vågat släppa sargen måste mamma också göra det. Jag blir egoistisk på ett sätt som jag aldrig tidigare varit. Vill bara ha honom för mig själv, för det är ju jag som känner honom bäst och vet vad han behöver! 

Det gick bra idag. Han hade blivit lite ledsen en stund efter jag åkt, men repat sig ganska snart. Jag gick och föreställde mig hela dagen hur han skulle komma springandes och kasta sig i mina armar när jag hämtade honom. Kanske gråta en skvätt och sedan säga ”goooo”, som han gör när han vill kramas, och sedan borra ned sin lilla näsa i min axel. Riktigt så blev det inte. Han tittade upp från sandlådan, noterade min närvaro och fortsatte sedan att flytta sand från punkt A till punkt B, precis som om det var det absolut viktigaste som hänt på hela den dagen. Haha! Lite besviken blev jag kanske, men förnuftet säger att det är en bra grej – han känner sig trygg på förskolan. 

Lilla hjärtat. Om du bara visste. 

Så känner jag. JÄVLA april! Det regnar och snöar på samma gång och det är slaskigt precis överallt! Jag hatar verkligen april av hela mitt hjärta just nu. Här går man och köper jumpsuits och sandaler med hopp om bruna ben och välmående, nymålade tånaglar i det fria. Då dumpar det ned 15 centimeter snö över en natt och det första man måste göra på morgonen är att sopa av bilen. Så nedslående!

April och maj kan nu verkligen vara riktiga skitmånader på den här sidan av jordklotet. Usch! Så jag tog en selfie och la på 15 filter. Då kändes det lite bättre.

Jag är förresten fortfarande väldigt tacksam för infallet att klippa page. Trivs jättebra i den! Snart ska topparna få bli ännu lite ljusare. 

I helgen har vi varit i Umeå hos Mackes syster och hälsat på och passat på att slå två flugor i en smäll. Efter inte mindre än sju timmar på Ikea, med beslutsångest, skrikig ettåring och svettningar, är köket Ä N T L I G E N beställt! Den 18 maj levereras det, så nu är det bara sätta fart med allt annat som ska göras innan. Kommer bli så fint!

Det börjar i alla fall mer och mer sjunka in det här med att livet aldrig blir långtråkigt som småbarnsförälder! Vi hann bara köra ut ur Umeå så kaskadspydde Sune i bilen. Två gånger. Det var spya överallt! På Sune, på Macke, i bilstolen, runt bilstolen, på sätet. På en väggren efter en ganska vältrafikerad väg gjorde vi det bästa av situationen med vad vi hade i bilen. Jag kan bara säga så mycket som att våtservetter inte lämpar sig till bilrekond, ifall någon funderar på att testa. Det var så himla synd om Sune, och då hade vi dessutom ungefär 34 mil kvar att köra hem. Inget drömläge direkt. Det gick i alla fall förhållandevis bra och Sune mår bättre idag, men det känns att man varit uppe och stökat i natt!

Hängslen och livrem inför ett eventuellt nytt kaos i bilen. Stackars lilla hjärtat! <3

Även om Sune äter det mesta man ger honom finns det ju tillfällen när han är mindre imponerad av maten. Idag tror jag att jag tar min ugnsstekta falukorv och hemmagjorda potatismos och Sunes slickande av skålen som ett ”klart godkänt”. Vad tror ni? ;)  

Ja, hej bara! På måndag är det dags. Två veckors inskolning, sedan är Sune inne i förskolerullarna. Om han bara visste hur många år skolbänk han har framför sig! Det känns lite både och. Kul för honom, han behöver massvis med stimulans nu, nästan så att man känner att man inte räcker till när öppna förskolan och kyrkis är stängda.

Han kommer med all säkerhet att ha roligt där och lära sig massvis med nya saker. Men det sticker samtidigt till i en. Vår lilla kille ska ta ett stort steg mot att bli mer självständig. Jag ska gå upp i tjänst, tillbaka till vardagslunken. Jag vet att allt handlar om att vänja sig, och vi är knappast ensamma om att gå igenom den här oundvikliga förändringen. Men en del av mig vill bara ha honom i knät, vagga honom fram och tillbaka och inte dela med mig minsta lilla av hans uppmärksamhet och närhet. En annan del av mig erkänner att det är ytterst sällan han har tid att ligga stilla så pass länge att man skulle kunna kalla det för mysig stund. Och jag tänker att det är så här det kommer att vara för resten av våra liv – en konstant separationsångest. Först flyttade han ut ur vårt sovrum, sen ska han börja på förskolan, sen kanske han vill ha ett rum på övervåningen. Gå gymnasiet någon annan stans.

Älskade lilla Sune. Han är det finaste jag vet.   

Munpruttad sedan 05.40. Humor i arla morgonstund!  

Tänk att man blir lika överraskad varje år! Man har nästan bestämt sig för att ställa fram utemöblerna, kanske hör man till och med till dom som, lite övermodigt, skiftat till sommardäck – och så dumpar det ned 15 centimeter snö över en natt. Jahapp! Då står man där med skägget i brevlådan, barfota i vita sneakers och känner sig minst sagt lurad. 

Eller så står man helt barfota, bara för att testa lite. ;)