Det blev strömavbrott i morse. Jag befann mig i kommunhuset när korridoren jag satt i blev mörklagd. Efter några minuter sticker kommunanställd efter kommunanställd ut sina näsor från sina dörrar och undrar vad som står på. Telefonerna fungerar inte, inte heller internet. Det är svårt att utföra arbetsuppgifter utan ström, konstaterar man. Och vad händer med dem som sitter bakom dörrar som kräver passerkort?

Jag lämnade kommunhuset för att åka på en mack och köpa en flaska vatten och tilltugg till kaffet jag tänkte koka när strömmen väl kom tillbaka. Men OKQ8:s kassor fungerade inte. Då hade strömmen visserligen redan hunnit komma tillbaka, men systemet är tungstartat och det tar sin tid innan allt börjar fungera. OM det börjar fungera, säger kassörskan.

Shell har satt upp en skylt på dörren: ”Tillfälligt stängt på grund av strömavbrott!”

Strömmen var inte borta med än 20 minuter, men hann i alla fall samla en massa frågor för mig. Hur sårbara är vi vid ett långvarigt strömavbrott? Jag har aldrig kontanter på mig, gjorde senaste matvaruinköpen för två dagar sedan. Vi har förvisso frysen full med älgkött, men efter några dagar när allt tinat blir goda råd dyra. Ponera att det är januari istället för slutet av maj. Ett sabotage av Telias nät som släcker mottagningen här och vi står inför en fullskalig katastrof. Ja, i alla fall i våra mått mätta.

Så vitt jag vet går bränslepumparna på macken på el, bankomaterna likaså. Hotellen som hyser tusentals biltestare från hela världen mörkläggs och blir utan värme i en vecka.

Nog är vi rätt sårbara ändå, när man tänker efter.

Vitsen med dolda talanger går förlorad när det visar sig att det är köksstommar man är hemligt vass på. Av alla saker. Jag kände mig som en superhjälte igår när ritningarna bara framstod som helt glasklara framför mina ögon, och jag skruvade, hamrade och bankade ihop stomme på stomme som jag aldrig gjort annat. 

Tills idag. Det var inte jättemycket Batman över de första tre timmarna jag ägnade åt tre lådor till en av stommarna. Tre! Vilken besvikelse! Nu sitter de i alla fall där de ska, med rätt lådfronter på rätt ställe och på rätt höjd. Å jag är officiellt knäckt. 

Men fint blir det! Nu gör vi tidig kväll. Att jobba i morgon kommer att kännas som rena rama semestern motför vad den här helgen varit! 

På lite mer än 14 dagar har det hänt massvis i vårt kök. Macke har varit så duktig och kämpat på precis varje eftermiddag och kväll medan jag har sett till Sune. Och titta bara vilken skillnad! Ikväll fick vi hjälp av Chrille och Mange med att sätta upp taket, i morgon städar vi upp och börjar skruva ihop stommarna. Jaaaa!!! 

Det är nio månader sedan jag började känna av problemen av hypertyreosen. Utan tvekan de nio längsta och tyngsta månaderna i mitt liv. Och nu, när jag börjar vara på väg ut ut den här soppan, inser jag hur jävla illa det faktiskt var när det var som sämst. Jag har fortfarande dåliga dagar och nätter, men de bra dagarna är fler än de dåliga, och sömn får jag men jag behöver fortfarande lite hjälp på traven. Jag kan fortfarande inte ta en tupplur mitt på dagen och bara somna på en lunchrast, men den saken kan jag verkligen klara mig utan så länge jag slipper ångesten. 

Min läkare sa att det inte är ovanligt att man kan få svårare att hantera stress efter hypertyreos, och så här långt kan jag säga att jag kämpar med att försöka göra mitt jobb så förutsägbart som möjligt. En del veckor som bjudit på för många ”överraskningar” har varit jobbiga. Hela kroppen är spänd, redo att fly och jag blir fortare trött än jag vanligtvis blev innan struman. Hjärtat klappar snabbare och hårdare och jag har lätt för att bli andfådd vid minsta lilla ansträngning. 

Mest av allt märker jag nog hur mycket gladare jag är. Innerst inne. Jag kan vakna på morgonen och känna livsglädjen och nyfikenheten, förväntan och längtan. Jag äter mat för att det är gott och för att jag är hungrig och vill, inte för att fylla på bränsle för att kroppen ska orka. Jag tränar för att det är roligt och stärker mig, inte för att fördriva en timme av en dag som känns som en evighet och mota bort ångest och oro. 

Jag mår inte bäst, men jag mår bättre, och det är mer än vad jag har kunnat säga på väldigt länge. 

Steg du också upp i morse och möttes av snöfall utanför dörren? Det var mitt fel! Jag tog på mig en ny klänning och nylonstrumpor… Det var kallt. 

Men visst är den fin?? Hello, that 70’s show! ;)

Ännu en helg har passerat. Macke har koncentrerat sig på köket medan jag har tagit hand om Sune. Vi försöker vara ute så mycket det bara går för att slippa kaoset inomhus. Hur mycket vi än försöker dammsuga och hålla undan så blir det ändå väldigt fort dammigt och eländigt även i resten av huset! Gissa om jag längtar tills all spackling och slipning är över… 

Köket kommer i alla fall på onsdag, och det är ju då det kommer att börja synas hur slutresultatet är tänkt. Så spännande! 

Tacksam för det fina vädret som varit. Även om det inte är dags att plocka fram shortsen riktigt ännu bidrar solen till att det ändå så smått börjat grönska. Äntligen! 

Jag har tänkt mycket på mormor sista dagarna. Hur orättvist allt blev. Bara 73 år gammal, utan förvarning. Jag låg i en solstol på Kreta och tänkte på helt andra saker, hade aldrig någonsin så mycket som nuddat vid tanken på att hon skulle vara borta när jag kom hem från semestern. Solbränd men förtvivlat olycklig. 

Och så blir det så här, att man får se hur det skulle ha kunnat vara. Facit. Alternativet att säga hejdå. Plötsligt vet jag inte vad jag hade valt om jag hade fått privilegiet att välja; chocken, tomrummet, känslan av att aldrig ha fått avsluta det på riktigt. Eller tiden att sitta ned, se varandra i ögonen, hålla hand, famla med sånt man borde säga, vill säga, inte törs säga. Och sånt man säger bara för att säga även om allt det viktiga, riktiga, vilar mellan raderna och fyra ögon.

Vi ses? Sköt om dig? Lycka till? 

Jag hade nog redan sagt allt, även om det inte kändes så precis när jag fick veta att hon hade dött. Och ibland är det kanske enklare med ett ”vi hörs när jag kommer hem” än ett ”hejdå.”

I efterhand. 

Ååååh, det är verkligen roligt när man hittar sig själv igen under den där mörkbruna/svarta kalufsen jag hade i vintras! Steg för steg har jag blivit ljusare och har verkligen varit lika nöjd alla gånger. Aldrig mer hemmafix om det inte är mörkare jag tänkt bli!

Så här blev det efter dagens session hos Maria! 

Så hände det till sist: morfar fick sålt huset. Papperna är klara. Det känns bra men konstigt. Konstigt men bra. 

Vemod. Alla tidiga morgnar man vaknat till kaffekuliss och gungstolsgung. Alla korvslantar man ätit med stuvade makaroner. Solsken silat av spetsgardiner och tårar som fällts över skrubbade knän och orättvisor. Alla famnar man drunknat i i hallen, både ”hejdå” och ”längesen sist!” Rabarber, båtturer och bad. Piprök, stickningar och mandelpotatis. Lynx 5900. 

Jag är glad och ledsen på samma gång. Har alltid vetat att det skulle bli definitivt en dag. Att min barndom skulle upprepa sig för någon annan liten Fialotta. Att någon annan skulle få gnugga röken från en kaffeeld ur ögonen, se solen gå ned över Wernersviken, riva gräs med tårna och lyssna på Drömmen om Elin på dragspel. Min barndoms somrar som ljuva sanndrömmar med solvarma hallon. Trygg. 

Ett kapitel avslutas, ett annat påbörjas. Cirkeln sluts. Av alla nätter jag sovit på övervåningen i Mellanström, först med mamma och pappa, sen med storebror i ett eget rum, kan jag, hur hårt jag än försöker, inte minnas vilken som blev den sista. Jag undrar om jag skulle ha legat vaken hela natten om jag vetat. Hade jag gjort något annorlunda? Strukit fingertopparna längst väggarna som ett sista farväl? 

Det går inte många dagar utan att jag minns min mormor, och idag tänker jag på henne lite extra. Jag är övertygad om att hon kommer gilla den nya ägaren, för det gör jag.

Det är inte mycket som blir sig likt när man är mitt i en renovering. Idag åt vi middag på garagegolvet, men det gick bra det med! :) Sune är en sån sköning, det är inte så noga hur det går till, bara han får äta när han är hungrig! 

Det tar sig i köket också, i morgon kommer elektriker och rörmokare. Några steg närmare ett färdigt kök. Som jag längtar!