Ibland saknar jag min mormor så mycket att jag bara vill gråta. Idag är en sådan dag. För ett år sedan åkte jag och Marcus på semester till Kreta, och på morgonen om sex dagar ringde mamma och berättade att mormor aldrig mer skulle se solen gry.

Jag drömde om henne i natt. Det är ganska långt mellan gångerna nu, men det är alltid lika verkligt när bilderna spelas upp på min hornhinna. Hennes varma omfamnande kramar, när hon grävde ifrån mig i potatislandet, när vi bakade 20 rulltårtor, när hon skrattade så tårarna rann.

Det finns verkligen vissa människor som man älskar villkorslöst, och som man verkligen känner att de älskar en lika villkorslöst tillbaka. Oavsett om de är döda eller ej.

Saknar dig mormor.