Så konstigt. Musklerna i mina armar har känts trötta och tunga på sistone. Jag gillar det inte. Med tanke på att min mor har fibromyalgi och att det finns reumatism i släkten så finns det väl viss anledning att bli orolig. Antagligen har jag bara stökat på för mycket på sistone, men jag tycker ändå inte att jag varit mer aktiv än jag brukar.

Skumt som sagt.

Är jag ensam om att vara livrädd för att få en obotlig sjukdom, eller har det att göra med att jag jobbat alldeles för nära människor som fått sådana tunga besked? Men allvarligt, tänk om man en dag fick veta att man led av Alzeimers eller MS. Eller ännu värre – ALS. Hur accepterar man ett sådant livsöde? Gör man det? Fy fan vad tacksam man ska vara varje morgon man vaknar och utan hjälp kan gå till toaletten för att borsta tänderna. Bara en sån sak.

Nej, man ska inte tänka så. Jag vet, men det är oundvikligt när man jobbar så tätt inpå andra personers katastrofer. Ja, för det är väl egentligen vad det är. Att från en dag till en annan berövas möjligheten att torka sig själv i arslet måste kännas som en enda stor jävla katastrof. 

Nu är det semester och jag släpper alla tunga tankar för att återta dem en annan dag. Det tåls fanimej att funderas på att man är en av de lyckligt lottade som kan vifta på alla 10 tår och kan torka sin egen rumpa.